En film projiceras på en betongvägg. Den visar en storstad där natten breder ut sig. Ljuspunkter och fönster skimrar. Bilar som rullar. En ödslig rockballad tonar in och en melankolisk röst antyder på engelska en dyster och ödesmättad berättelse.
Bakom fönstren, i bilarna, finns människor. I dramat som följer är jag med några av dessa, jag får komma nära och lyssna. Bluebird tar mig med på en resa, en nattlig taxifärd, utan slut.
Men främst är det huvudpersonen Jimmy, som kör taxi i sin Nissan Bluebird. Han är den som lyssnar, som tar in; en iakttagare. Under spelets gång kommer jag honom allt närmare.
Hans livshistoria nystas upp som trevande trådar. Berättelsen växer sakta, väller tungt och obönhörligt in över mig. Det är tröttande och svårt att värja sig. Men det drabbar mig och väcker tankar.
Simon Stephens hör till en yngre generation av brittiska dramatiker som utvecklat en nära och konfronterande teater. Med exemplet Bluebird kännetecknas detta av en avskalad och utlämnande spelstil med stort utrymme för tystnad och eftertanke.
Speciellt med denna uppsättning är hur man utnyttjat videomediet. Skådespelarnas ansikten syns i stort format på fondväggen. Det ger ett förstärkt fokus på minspel och blickar. Med filmens närbild ger det utrymme för fina nyanser i det sceniska uttrycket.
Mycket av Bluebird associerar också till film: Anslaget, musiken, det episodiska berättandet där korta scener löper på varandra med mörker (som en svartruta) emellan. Det är en ganska svår form för ett dramatiskt berättande. Det blir lätt statiskt i sin upprepning. Många korta scener framstår som splittrade fragment ur många individers livsberättelser.
Första akten känns därför lång. Här saknas en dramaturgi med något slags utveckling eller uppbyggnad. Samtidigt är de enskilda scenerna starka och ibland roliga. Här finns många fina, små berättelser och koncentrerade skådespelarinsatser.
I andra akten kommer vi djupare in i dramat och det sker en stark förtätning. Mötet mellan Jimmy och hans hustru är något av en terapeutisk rening med en symbolisk innebörd; att kommunikation mellan människor är möjlig, och viktig.
Samtidigt framstår rollfigurerna som tafatta och bristfälliga i sin kamp för att leva ett värdigt och meningsfullt liv. Bluebird förmedlar som helhet en drabbande insikt om vår oförmåga att förstå existensen och göra det rätta och väsentliga.