Sympatiskt men förutsägbart

Föreställningen ingår i ett av Riksteaterns teman: människa och natur. Stefan Sundström med sina vemodiga naturlåtar är ju alltid intressant och uttrycksfull. Men här har han blivit något av en bakgrundsmusiker och illustratör till Martin Emtenäs föreläsning om natur och klimat. En präktig skolmagister som berättar för oss om jordens prekära tillstånd. Om sånt vi redan vet.

En variant på ”mansplaining” som skulle kunna kallas ”miljöplaining”. Predikotexter.

Å andra sidan, i rättvisans namn finns några träffsäkra inslag. Magistern kammar hem en del poänger med komprimerade bilder och jämförelser. Han ställer frågor och filosoferar om människan, djuren och evolutionen. Skarvarnas kolonier jämförs med människans byggda betongsamhällen. Monokulturer i stället för livsstarka mångkulturer. ”Vi har ju en inre skarv.”

Så fort Stefan Sundström i hatt, skinnpaj och gummistövlar greppar sin gitarr tar föreställningen ett språng in i levande och gestaltande kultur. Hans känsliga och skrovliga röst, det både ömsinta och råa gitarrspelet är en upplevelse i sig. I sammanhanget blir han något av en uppfriskande anarkist och stökig outsider som inte har vett att vara PK i tid och otid. Birgitta Henrikssons skickliga hantering av el-pianot låter ibland som en spikpistol. Sånt är bra.

Bildspelet i bakgrund växelverkar innehållsmässigt med prat, sång och musik. Spontan handkamera och sidokommentar från Sundström ger humor och små överraskningar. Som helhet en sympatisk, vällovlig men förutsägbar produktion. Den är nertyngd av ett givet budskap som en gammaldags kyrkohögmässa.