Jorden som föder oss och slutligen tar emot oss. Livgivaren som samtidigt är en krävande livskamrat. Bonden Mikael kunde lukta sig till jordens egenskaper, avgöra när det var dags att så och att låta den gå i träda. Nu är han en åldrad man och demensen tar över. I Peter Sundbergs gestaltning blir han en sammansatt och komplex person. Så småningom. För om jag inledningsvis ängslas över att det här ska bli en landsbygdspekoral om en vresig och snubblig gubbe, kan jag nöjt konstatera att tvåaktaren utvecklas till en sympatisk pjäs.
Sonen Jon (Peter Jansson) möts av faderns skepsis när han vänder hem. Man anar att uppväxten varit kärv. Jansson förmår uttrycka hela det känsloartilleri som varje vuxet barn genomgår i relationen till en senil förälder. Han pendlar skickligt mellan vanmakt och ilska, gränslös kärlek och påtvingad omsorg. Han är skrikig (på den här scenen hörs varje viskning), men rörande i sina böner om ett tillfälligt uppklarnande i dimman, bara så han får på farsan kläderna. Och när den envise gubben klär av sig för att bada i kornas vattentråg ja, då är all varm humor på plats.
Den gamle är imponerande välförankrad i Sundbergs kropp, i talet, den knyckiga gången och blicken. Therése Lindbergs Sara blir den yttre åskådaren som i välmening rycker in. Hon görs charmig och intagande med lokal förankring; Sara ”kommer från Blacka och blandar inte ut drickat”. Slutet är hjärtnupet och välbalanserat med en elegant rattvridning bort från hotande sentimentalitet. En feelgood-pjäs.