Regi och roller: Anna Pettersson
Manus: August Strindberg
Produktion: Riksteatern
21/10
När en teaterföreställning inte kan beskrivas i ord, ja, då är det ofta något alldeles suveränt extra som sker på scen. Anna Pettersson med team har faktiskt skapat ett nytt och eget allkonstverk av Strindbergs text. Här används hejdlöst och intelligent medvetet ett helt batteri av teaterkonstens teori och praktik. 1880-talets naturalism, Brechts verfremdungseffekter, postmodern dekonstruktion och samtida digitala tekniker.
Föreställningen är snabb, svettig, rolig, rytmisk, tragisk, överraskande och full av Anna Petterssons fantastiska infallsrikedom. Hon spelar alla roller själv: betjänten Jean, köksan Kristin och adelsfröken Julie. Dessutom växlar hon skickligt mellan sina egna roller: skådespelerskan och regissören samt sin egen person på scen som ibland direkt pratar med publiken.
Text, ljud och bild loopas och repeteras med suggestiv verkan, utan att bli tjatigt. I nästa scen kastas vi tillbaka in 1880-talets midsommarafton, i herrgårdsköket och natten då Jean och Julie ligger med varandra. Klass, kön, makt, arv och miljö gestaltas med full, skoningslös kraft på ett sätt som nästan är tabu idag.
Gestaltningen är fysisk, mustig, närgången, fräck, ironisk i sin skildring av kampen på liv och död. Anna Petterssons konstnärskap vet inga gränser. Hon behärskar alla stilar och tonregister med sin känsliga, uttrycksfulla röst och gestik. Det är starkt, häftigt och omskakande. Mycket bra, mycket bra! Det bästa jag sett på scen på länge.
Och det tyckte också publiken. Helt utsålt och fullsatt. Det är sällsynt, men i går kväll ställde sig alla upp i Sagapubliken och applåderade in Anna och hennes tekniker hela tre gånger! Bravissimo!