Regi: Tereza Andersson
Medverkande: Patrik Voight, Christian Zell, Caroline Harrysson, Jesper Barkselius, Agnes Hallberg
21 november (spelas till 3/1)
Internet och dagens sociala medier har i en nära framtid ersatts med ”The Nether”. Det nya virtuella nätet möjliggör helt nya upplevelser. Men tekniska innovationer skapar också nya etiska och moraliska problem. Om detta och mycket mer handlar pjäsen.
Två olika scenrum har skickligt skapats. Det ena är ett sterilt förhörsrum med ett bord, två stolar och en takfläkt. Det andra är raka motsatsen, en mjukt förförisk och nostalgisk, viktoriansk salong från förra sekelskiftet. Utanför vajar ett solindränkt grenverk av ett ymnigt poppelträd.
I denna till synes lugna, sköna miljö med tillhörande små, vita flickrum utspelar sig något fasansfullt. Unga flickor i 11-12 årsåldern utnyttjas mänskligt och sexuellt. Den pedofila verksamheten i ”Gömstället” ägs och leds av den elegante affärsmannen Mr Simms, som kallar sig Papa.
Två världar ställs mot varandra, den ena verklig, den andra virtuell och digital. Men världarna går också in och över i varandra. Som publik är det i början inte alldeles lätt att hänga med. Och eftersom det dessutom berömvärt nog är premiär i Skandinavien för den här teateruppsättningen är man ganska nollställd på referenser. Själv bemödade jag mig om att inte ta reda på någonting om föreställningen innan premiärkvällen. Intressant ibland att inte veta någonting alls, till skillnad från t.ex. nyinstuderingar av klassiker. Pjästiteln ”The Nether” säger ju heller ingenting. Och samma avvaktande känsla kunde upplevas hos den övriga publiken. Det var inte fullsatt och väldigt tyst i salongen.
Fem skådespelare gör ett suveränt bra och professionellt arbete med detta känsliga ämne. Spelstilen är för det mesta ganska lugn och långsamt framåtskridande, bara då och då bruten av känslomässiga utbrott. I mitten av föreställningen blir det emellanåt lite småtråkigt, också beroende på den något mekaniska upprepningen med växlingen mellan de två scenrummen. Någon paus ges inte. Men mot slutet stegras dramaturgin och de mänskliga känslorna väller fram ur gestalterna och ut i salongen. Som helhet en både sval och stark pjäs om nätpedofili.
”The Nether” väcker en lång eftersmak och det finns mycket att diskutera kring. Redan i dag finns ju problemet med ansvarslösheten och bristen på konsekvenser för aktiviteter på sociala medier och internet. Aningslösheten, anonymiteten bakom hyrda IP-adresser och mycket annat är förmodligen bara lekstugan inför vad som väntar inom en mycket snar framtid. All heder åt Östgötateatern som har modet att våga satsa på något nytt och framåtriktat inom ett ämnesområde som blir alltmer brännandet angeläget.