Manus: Minna Canth
Regi och scenografi: Mikko Roiha
Skådespelare: Pia Andersson, Lina Ekblad, Mervi Koskinen
22 april
Ett utlevande och starkt passionsdrama. En annorlunda teaterupplevelse. Historien om Sylvi gestaltas både på svenska och finska med textremsor i bakgrundscenens överkant. På något märkligt sätt förstärker de dubbla språken hela föreställningens hetta. Det vilda och ibland smått burleska utspelen gör kärlekens kraft och lidande än starkare. Röd som blod och svart som lava.
Dramat skrevs av Minna Canth (1844-1897) och uruppfördes 1893 på Svenska teatern i Helsingfors. Av ett inledande samtal på Sagateatern timmen innan föreställningen fick vi reda på att Minna själv tidigt blev gift med sin äldre lärare och födde sju barn i ett kärlekslöst äktenskap. När maken dog, var Minna endast 34 år och skulle ta hand om sju barn. Hon började skriva och startade en garnbutik som gav en god försörjning.
Berättelsen om Sylvi är inte direkt självbiografisk men driven av författarens återkommande teman om feminism, jämställdhet, längtan ut i friheten från äktenskapets fängelse. Sylvi ger sin man stryknin för att kunna hänge sig åt sin ungdomsförälskelse Viktor. Och sedan går det som går…
Möjligen kan man bli lite less på att klassiska pjäser från en annan tid med andra normer ständigt måste uppdateras till vår egen tid. Vad är det för fel på den rätta historiska tiden? Den ger sälta och udd i sig. Originalet utspelar sig på Strindbergs och Ibsens tid med kvinnors ofrihet och låsta livsvillkor. År 2015 blir vissa inslag närmast anakronistiska. Jag är övertygad om att gestaltningen och problematiken i tidstypiska dräkter kanske hade blivit ännu bättre. Perspektiv bakåt fördjupar frågeställningar som är ständigt aktuella.