Tycker ni att de inledande raderna på den här artikeln kastar er mellan intryck och upplevelser?
Det är inget mot den knappa lunchtimmen hos Norrköpings Ungdomscirkus i Noss gamla klassiska fabriksområde, när cirkus, teater, musik och framtidens stjärna (?) bjöd på ett smakprov av "The last fish".
Den tog lite andan ur en.
– ...och vi är bara i början av själva skapandet. Jag vill inte avslöja för mycket om hela innehållet. Det kan hända mycket under det här året. Vissa idéer stannar, men andra försvinner, säger Magali Bancel, som tillsammans med Mattias Lindström står för idé och koncept bakom föreställningen.
Fem cirkusartister, två musiker och en robot kommer onekligen vända ut och in på den stora scenen i Linköping och Norrköping under Östgötateaterns nästa spelår.
– Det är en häftig blandning, säger Magali och ler.
– Vi vill och ska försöka ge vår syn på världen – på vårt eget sätt. Det händer mycket runt omkring oss. Vi har en stark tanke på och om vår miljö.
Roboten sticker onekligen ut i ensemblen.
– Roboten har inte fått ett namn än, men den är redan en stjärna, säger Mattias Lindström och skrattar.
I dag sitter en stol fast på roboten, som lämnat industrigolvet och tar en framträdande roll på scenen i den spektakulära föreställningen.
– Jag har drömt om det här i många år. Vi testar och leker oss fram – precis som vi gör med hela föreställningen. Vi har med en stege och en plattform i processen också.
Samuel Lindgren, som kommer från Linköpings Universitet, har tillsammans med några kompisar startat ett projekt med att lyfta ut roboten bland människor.
– Det här är ett intressant och spännande steg att låta den ta plats där ute istället för att gömma den i någon fabrik, tycker Samuel.
– Utan hans hjälp hade det här aldrig gått. Det är en stor utmaning i att lära känna den och dess möjligheter, menar Mattias.
Violinisten Tanja Kaitaniemi och slagverkaren Martin Orraryd har sin vardag i Norrköpings Symfoniorkester.
Nu hamnar de två mitt i cirkusen, teatern och på artisterna med sina instrument.
– Det är som en dröm som går i uppfyllelse. Jag har alltid tyckt om knäppa grejer och knäppa produktioner. Man måste våga möta och ta nya utmaningar i livet. Det är verkligen roligt, säger Tanja.
Hon spelar på rygg i luften och ståendes på andras fötter.
– Det gäller att de akrobatiska detaljerna sitter så man har lite kapacitet över till musiken.
Martin Orraryd får se upp, när trummorna kommer flygande genom luften.
– Jag får hålla koll så jag inte får en trumma i skallen, men jag litar på mina kollegor. Det känns som en blandning av ett gympass, tennistimme och konsert, säger han.
Ungefär som den här presskonferensen.
Om ett år vet vi hur den slutade.