Pyromanen som kom av sig

Storstugan – en pyromans berättelse, Sagateatern, Linköping, 3/9

Pale Olofsson i "Storstugan - en pyromans berättelse".

Pale Olofsson i "Storstugan - en pyromans berättelse".

Foto: Foto: Riksteatern

Teater2014-09-04 09:35

Av John Ajvide Lindqvist. Regi: Carina Lidbom

Med Pale Olofsson

Arrangör Karil

Frustrationer i en miljonprogramförort kan skapa överraskande förlopp. Livets skuggsida, spruckna drömmar och hopplöshet. En tänkbar grogrund för en pyroman som i den här pjäsen. Han heter Arvid och är pensionär. I 40 år har han arbetat som busschaufför. Nu är han ensam, utan fru och barn. Han säger sig vara desillusionerad men inte bitter. Nattetid när demonerna tar tag i honom söker han tröst och lugn i höghusets tvättstuga. Men där upptäcker han fasansfulla fenomen.

Svart humor

Författaren John Ajvide Lindqvist (f 1968) växte upp i Blackeberg, en av Stockholms förorter. Han är mest känd för vampyrromanen ”Låt den rätte komma in”. Den filmades av Tomas Alfredson. Lindqvist har bakom sig ett halvt dussin romaner och tre dramer. Men få vet att han började som ung med både trolleri och stå-upp-komik under 12 års tid. Därefter skrev han många manus till andra ståuppare. Där av kan man förstå den svarta humorn och närvaron av det absurda i hans senare verk. Hans nya skräckroman ”Himmelstrand” har släpps nu i september.

Sufflering

Pjäsmanuset om pyromanen är specialskriven för skådespelaren Pale Olofsson, som medverkade i filmen ”Låt den rätta komma in”.

På Sagateatern onsdag kväll fick vi uppleva en föreställning som antagligen inte liknade någon av de andra. Monologtexten är suverän och Olofsson säkert en skicklig skådespelare. Men tyvärr tappade han tråden vid ett dussin tillfällen, speciellt vid övergångarna. Han behövde suffleras ofta.

Gripande mänskligt

Det blev en sorts dubblerad effekt. Man tycker så synd om rollfiguren Arvids eländiga liv och man tycker synd om skådespelaren. Gripande mänskligt, rörande och gruvsamt penibelt på samma gång.

Traditionen från den absurdistiska teatern med Ionesco och Samuel Beckett får här en dubbel underskruv. Det är verkligen synd om människorna. Dostojevskijs ”Källarhålsmänniska” och spruckna folkhemsdrömmar vispas samman med publika pinsamheter. Men det är också liveteaterns styrka att där kan oväntade upplevelser ta plats i kropp och känsloliv.

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!