Manus och regi: Håkan Bäck
Baserad på böckerna av Sven Nordqvist.
I rollerna: Bill Brolin, Johan Furuhjelm, Jakob Graf med flera.
Nya folkparksteatern, Gamla Linköping.
En Findus som kämpar för att bli av med den galna tuppen, en Pettson som får stugan demolerad av en ilsken tjur. Årets sommarteater i Gamla Linköping är berättelsen om pannkakstårtan.
Den vresige Gustafsson dyker upp först av alla och hälsar tjurigt välkommen. När mucklorna kucklat av scenen svischar Findus in på linbana och så är allt igång.
Det är Findus födelsedag vilket gubben Pettson glömt bort. Nu måste han rädda läget och fixa pannkakstårta. Men han har inget mjöl!
Föreställningen spelas i den nygamla friluftsteatern. Den har tak men ger fortfarande en utomhuskänsla: På ena sidan luftig lövskog och på andra grönskande trädgårdar. Färgsättningen är vackert tidstypisk.
Findus får en dålig födelsedag när Gustafsson lämnar över tuppen Jussi. Hönorna är överförtjusta, Pettson tycker tuppen är trevlig men Findus är avogt inställd och kallar Jussi för Gal-ningen.
Olle, 5 år, är mest imponerad av pjäsens effekter som Findus på linbanan, den djävulslika svartröda tuppen som hoppar ut ur Gustafssons rullkärra och den ilskna tjuren som anfaller Findus och Pettson.
Malte, 8 år, uppskattar sången och skrattar åt ordvitsar som femåringen är för liten för att greppa.
Tuppens galande gör snart att även Pettson börjar tvivla. Men Pettson är upptagen med att hitta stegen så att han kan klättra in genom takluckan och hämta fiskespöet och fiska upp nyckeln ur brunnen och hämta pumpen för att pumpa cykeln och åka till handelsboden och fixa mjöl så att han kan baka pannkakstårta. Det hela slutar med att Findus tar tupp-problemet i egna tassar.
Alla skådespelare lever ut sina karaktärer och gör skickliga prestationer med kroppsspråk och repliker. Ändå känns den sammantagna bilden inte helt klockren. Är det valet av pjäs som gör det? Pettson och Findus-berättelserna kan även som läst saga kännas lite babbliga. Jag ser på min femåring och barn i hans storlek i närheten att de skruvar på sig när handlingen inte går framåt så rakt och fort.
Eller är det bara ljudet? Volymen är rakt igenom lite för hög. En halvtimme in i föreställningen sitter Malte och Olle med händerna över öronen. Hönsen ska självklart vara en kacklande skock, men ibland kommer känslan av ett barnkalas där alla försöker överrösta varandra. Även Findus har flera skriklägen som känns omotiverade; under taket i den nya fina teatern behövs det inte.
Olle sätter betyget 8 av 10. Malte ger efter övervägande 6 av 10 och säger att betyget hade blivit högre om volymen varit lägre.