Alexander Gustavsson spelar en handfull komiska roller i "Världens lataste pojke".
Världens lataste pojke heter Gotthard och han är verkligen jättelat. Och bortskämd. Han är så pass lat och bortskämd att hans pappa Sultan har gjort en repanordning så att familjen kan vira godsaker till honom de gånger Gotthard inte vill se dem men ändå ha något gott att snaska på. Så här har det varit i tre år, alltsedan mamman i familjen lämnat dem. Pappa Sultan har flytt in i sin egen värld där det bara finns utrymme för snälla, mjuka tankar och att serva sin "lilla goding" till son. Den enda som ser igenom Gotthard är hans syster Valkyria som förgäves försöker förklara för pappan att Gotthard skulle må bättre om han inte skämdes bort.
Ung Scen Östs nya uppsättning "Världens lataste pojke" är en explosion av färger och skratt från första stund. Scenografiskt är den otrolig. Det är som om man tagit ett mått av barnprogrammet Doktor Snuggles och ett mått Studio Ghibli och blandat ihop det till en fantastivärld från 1985. Och som soundtrack till denna värld hittar vi drömska orgellandskap från Sagor & Swing, Bo Hansson och Trummor & Orgel. Trots en troligtvis stram budget lyckas man utnyttja lokalens fulla potential. I början av föreställningen är det rep över hela scenen men som under pjäsens gång monteras ner, kulisserna flyttas, fåglar flyger i taket och flera gånger förvandlas scenen till en dockteater.
Pjäsens alla skådespelare gör en fantastisk insats - framför allt fysiskt. Det här är nämligen en sorts våldsam komedi som vilar på en slapstickgrund signerad Gunnar Papphammar (för er som minns honom). Martin Waerme gör rollen som pappa Sultan på ett otroligt komiskt sätt. Uttrycket påminner lite om komikern Jonatan Unges scenpersona, en sorts jättebebis som vill väl men som inte riktigt vet hur han ska orientera sig i en komplicerad värld.
Föreställningen pågår i 70 minuter men hade nog tjänat på att vara en halvtimme kortare, speciellt i och med att målgruppen är högstadieungdomar. Man lyckas inte hålla den tragikomiska fantastivärlden vid liv under hela förställningen. Pjäsens andra del är mer en samling sketcher som förvisso är roliga, men som gör föreställningen spretig. Oavsett är "Världens lataste pojke" en sevärd teater och jag kan nu, så här några dagar senare, sakna den magiskt roliga men tragiska pastellvärlden som de lyckades skapa på scenen.