av Roland Schimmelpfennig
Översättning: Ulf Peter Hallberg. Regi: Staffan Valdemar Holm. Scenografi och kostym: Bente Lykke Möller. Ljus: Torben Lendorph.
I rollerna: Johan Holmberg, Anna Wallander, Irene Lindh, Magnus Ehrner, Mattias Silvell
Stockholm
Så sant, som Staffan Valdemar Holm säger i en text i programmet till ”Vintersolstånd”: Förutsägbarheten är konstens fiende. Den tidigare Dramatenchefen och hans ständiga medarbetare, scenografen Bente Lykke Möller har återvänt till den svenska nationalscenen med en specialskriven pjäs av Tysklands främste dramatiker, Roland Schimmelpfennig.
Ett välbeställt par i yngre medelåldern får julbesök – inte alltför välkommet – av mamma/svärmor. Dessutom visar det sig att hon inbjudit en man hon träffat på tåget.
Upplägg som i en Ayckbourn-komedi eller en Norén-pjäs, men Schimmelpfennig har alltså inte mycket till övers för det förutsägbara, eller för konventionellt teaterberättande. Utmanande och lustfyllt för teaterns konstnärer, överraskande för publiken. Samtidigt med en absurd komik.
Med lätt hand karikeras en intellektuell borgerlig miljö som delas av allt flera. Albert är sociolog och författare, har skrivit om musiken och fascismen och arbetar på en bok om julen i Auschwitz. Bettina ger uttryck för sin kreativitet i dans och föga kommersiella filmer.
Problematiskt förhållande mellan de båda liksom till Bettinas mamma Corinna, övergiven av maken sen många år. Emblematisk inledning på föreställningen: grälande munnar i närbild.
Här är kulissteater och dialogbundet skeende och agerande lyckligen avskaffat. Scenen ”möbleras” vid behov med projektioner. Sekundsnabbt växlande med perfekt tajmning som extra ironisk snärt.
Filmade närbilder av skådespelarna förekommer rikligt men inte för att illustrera psykologiska förlopp. Lika viktigt som gestaltade situationer är det parallella berättandet och beskrivandet.
Holm överlåter det till ett stort antal inspelade röster – ett genialt grepp. Roande för publiken att känna igen såväl skådespelare som till exempel Horace Engdahl, Mona Sahlin, Pia Sundhage – eller en Järegård-imitation.
Detta innebär nu inte att aktörerna på scenen skyms – ensemblen tar villigt chansen att tänja sin yrkesskicklighet och svara mot nya krav.
Irene Lindhs suktande Corinna frossar i tonfall som dottern lärt sig tolka varje nyans av osanning i. Hos Anna Wallanders Bettina jäser aggressionerna under envis tystnad.
Johan Holmberg, patetiskt komisk med granbarrsallergi och i ojämn kamp med läsglasögonen, har ett effektivt sätt att visa Alberts undertryckta ilska med hela kroppen.
Och så Magnus Ehrner: storartad som Rudolph, gäst med katalysatorroll. Så charmerande med vackert tal om gemenskap, skönhet, tillsammans-är-vi-starka, skapa-en-ny-värld. Och som han spelar Chopin och Bach! Och berättar om Paraguay där ”allt är möjligt”.
Riktigt kuslig (så skickligt genomförd att den även förför publiken till spontana applåder) är scenen där Rudolph får hela sällskapet att dansa efter sin pipa, dirigerar dem till ett vokalt Wagnerframförande.
Albert är den som inser att Rudolph är farlig men ändå inte förmår göra något åt det. Mycket snyggt, utan övertydlighet eller egentlig vändpunktsdramatik, går föreställningen mot ett vidöppet slut.
Holms uppsättning är en konstnärlig fullträff, krönet på en utveckling som håller på att ge Dramaten ett nytt ansikte – teatralt modernare, fräckare och tydligare samtidsförankrat.
Schimmelpfennig är också aktuell i Radioteatern med ”Gyllene draken” och med ”Det flygande barnet” som får svensk premiär på Orionteatern i Stockholm 7 februari.