Det säger pjäsens manusförfattare och regissör Monica Wilderoth som i vintras intervjuade ett antal östgötska kvinnor med olika bakgrund om hur deras tankar kring frihet.
– Det blev samtal som jag inte riktigt var beredd på. De berättade oerhört öppet och modigt, även om traumatiska erfarenheter. Om övergrepp, om våldtäkt, om könsstympning och om att inte få fortsätta arbeta när man fått barn, säger Monica Wilderoth.
Bakgrunden till "Lupinerna" finns i Spetsprojektet som Östgötateatern och Riksteatern drev 2007-2010 för att lyfta fram bortglömda kvinnliga dramatiker från förra sekelskiftet. Monica Wilderoth och tidigare teaterchefen Johan Celander ville arbeta vidare med det frihetstema som den tidens dramatiker stångades med.
– Jag frågade om vi inte kunde intervjua östgötska kvinnor om vad frihet är för dem. Vi tände båda på den idén, berättar hon.
– Oavsett varifrån kvinnorna kom fanns ett stort behov och en längtan att få berätta sin historia och bli lyssnad på. Men det var tydligt att deras frihet dikterades av en man eller patriarkal struktur.
Någon dokumentärteater ville Monica Wilderoth inte göra och kvinnorna fick löfte om att förbli anonyma. Men hon inspirerades av samtalen. Fram växte en berättelse om klass, kön, ensamhet och fattigdom med utgångspunkt i ett slitet bostadsområde med oklippta fotbollsplaner och stängd fritidsgård. Där finns de tioåriga flickorna Janna och Gindra, men också en rad vuxna kvinnor som kämpar genom sin vardag. I ensemblen finns enbart kvinnor, en av dem är Magdalena Eshaya.
– Jag har aldrig tidigare varit med om att bara vara kvinnor på scenen. Vi kände att vi fick saker gjorda och hade högt i tak. Det var en frihet att jobba, säger hon.
– Jag tycker att vi har skapat något väldigt fint tillsammans. Monica har återkommit till att 'Det som är botten i mig är också botten i dig'. I de bästa av världar kan vi få människor att spegla sig i föreställningen, fortsätter Magdalena Eshaya.
Scenrummet är enkelt och avskalat och skvallrar om ambitionen att framhäva skådespeleriet och berättelserna.
– Det är en mycket fysisk föreställning med en förhöjd nivå. Det är en form som ska få oss att lyssna på texterna, säger Monica Wilderoth.
– Personligen tycker jag mycket om att sätta in mina historier i en fysisk kropp. Jag är skådespelare själv och i min dramatik dras jag allt mer mot dans och fysisk utmattning. I ansträngningen tänker ingen längre på hur de ser ut på scenen.
Själv upplever Monica Wilderoth att hon har gjort en klassresa genom sitt liv – med föreställningen "Lupinerna" återvänder hon återigen till barndomsmiljön.
– Hur jag än försöker skriva är det alltid som att historien alltid klättrar tillbaka till mina hemgator. Det är paradoxalt eftersom jag har försökt att frigöra mig från mitt ursprung.
– Men när jag växte upp på 70-talet fanns en framtidstro som är svår att hitta idag. Vi pratar inte längre om lika värde eller att ingen får falla igenom det sociala skyddsnätet. Det känns oerhört sorgligt att man måste se bakåt för att hitta framtidstron.