Pontus Plænge regisserar Lars Noréns "Kaos är granne med Gud" som räknas till en av vår tids moderna klassiker.
Vi sitter mitt i en tidstypisk scenografi som slungar oss rätt in i år 1961 och ett nedläggningshotat järnvägshotell. Familjen samlas för första gången på länge. Som vanligt hos Norén sätts familjerelationerna skoningslöst under lupp.
Varför valde du den här, av runt 150 pjäser som Norén skrivit?
– Jag ville ägna mig åt hans relationsdramer. De senare är mer abstrakta och utspelar sig i ett slags ”mellanland”. 70-talspjäserna är spännande, bråkigare och yngre, men jag landade jag i den här.
"Kaos är granne med Gud" (1983) är uppföljningspjäsen till "Natten är dagens mor" som hade en uppmärksammad urpremiär året innan. Tillsammans med "Stillheten" (1983) bildar de en trilogi i samma miljö och om samma familj. De blev Noréns genombrott och räknas i dag till våra moderna svensk teaterklassiker. Innehållet är delvis självbiografiskt från hans uppväxt i Genarp på skånska landsbygden.
Pontus Plaenge berättar att pjäsvalet också handlade om publiken de spelar för. De så kallade ”borgerliga kvartetterna” utspelar sig på 80-/90-talen i Stockholms övre medelklassvärld och har inte så mycket med Norrköping och Linköping att göra.
– Nu kan vi gotta oss i skånsk, gammal lägre medelklass och miljöer som mer liknar de som funnits här. Det här är också närmare mig själv, klassmässigt.
Här finns en karaktär i pjäsen som är särskilt intressant. Noréns relationsdramer är rätt klaustrofobiska, hävdar Pontus Plaenge och pekar på ”Regina” som kommer utifrån och blir ett slags vittne till den här familjens sammanbrott.
I slutet av den här pjäsen dör mamman. I de två andra är hon sjuk och döende. När någon dör, måste man förändra saker och ting. Mytologiskt är den här föräldrarelationen intressant. Noréns dialoger år sprungna ur intensiva iakttagelser av den egna samtiden, samtidigt finns de stora klassikerna närvarande. Hans pjäser har alltsomoftast blinkningar till urdramat "Orestes" – myten som handlar om att frigöra sig från sina föräldrar.
– Tydligen har mänskligheten hållit på just med det väldigt längre, tillägger Pontus Plaenge med ett leende.
Martin Hendrikse, Per- Johan Persson och Alexander Ohakas i Lars Noréns delvis självbiografiska pjäs om en familj som driver ett hotell.
Norén går långt och är radikal när han låter sina människor nedstiga i sina helveten. Samtidigt som han gestaltar dem på ett sätt som gör att man förstår att de också älskar varandra. Även om kärleken ofta blir till ett beroende. Vad är kärlek i en familj? Beroende och tacksamhet? Barnet har inte valt att komma till sina föräldrar, men föräldrarna säger ofta att när barnet väl kom hade det mycket integritet från början. En hel person. De hade ingen aning om vem.
Lars Norén har sagt: ”Kärlek, det är att avstå makt”. Hur ser du på det?
– Ja, och det har nog föräldrar väldigt svårt att göra i gemen, klargör Pontus Plaenge med en spefull blinkning och fortsätter:
– I "Kaos är granne med Gud", har föräldrarna inte den förmågan alls. Barnen i pjäsen är 27 och 37 år, men bor fortfarande hemma.
Vi talar också om det faktum att Norén inte längre lever och vad det gör med vårt sätt att närma oss hans dramatik. Han sågs på med respekt och vördnad, men också fruktan och avsky. Han var skoningslös mot kollegor, inte minst i dagböckerna.
Han kan inte se över din axel, nu?
– Han var skrämmande för många. På det sättet är jag lättad över att han som ”facit” inte kan se vad vi gör, om han nu alls hade tagit sig den tiden. Sina texter däremot förhöll han sig mycket fritt till. ”Gör vad ni vill med dem”, sa han till skådespelarna.
I dagböckerna blottade han också sina egna, lägre sidor. Hade han dissekerat färdigt mänskligheten och tyckte det var dags att underkasta sig själv en skärskådning?
– Ja, han har sagt att han måste svepa sig själv av piedestalen man satt honom på.
1. Scenografen Paul Garbers vridscen skapar flera tidstypiska och detaljerade miljöer i Lars Noréns pjäs. 2. Alexander Ohakas och Martin Hendrikse i rollerna som Frank och Ricky.
Kanske har han blivit mer tillgänglig? Liksom Ingmar Bergman som ansågs svår här hemma, men älskades ute i Europa. Det tog ett tag innan han vann svenskarnas förtroende. Går Norén hem hos den breda publiken nu?
Pontus Plaenge sammanfattar det:
– Klassikerna är just klassiker av en anledning. De är riktigt bra texter. Man blir aldrig färdig med dem och upptäcker varje dag nya saker i dem som man förstår och vill arbeta vidare med.