H. C. Andersens barndomshem i Odense.
Niklas Rådström skildrar mötet mellan Hans Christian Andersen och Charles Dickens i sin essäliknande roman “Gästen” (2010). Det är en fantasi förstås, men bygger på verklighetens besvikelser och ett omvittnat misslyckande i mänsklig kommunikation.
Andersen och Dickens, två stora brevskrivare, hade korresponderat inför danskens visit till England 1857. De var på många sätt mycket lika och beundrade ömsesidigt varandra.
Andersen växte upp i ett fattigt hem i Odense på Fyn, fadern Hans var skomakare och modern Anne Marie tvätterska. Fadern var något av en drömmare, itutat historier av hans mor som påstod att de egentligen var av adlig börd, och han läste mycket för sin son, i synnerhet ur sagosamlingen “Tusen och en natt”. Den älskade fadern, med sin svaga verklighetsförankring, gav sig av som frivillig för att strida i Napoleonkrigen och kom sedan hem med en svår lunginflammation som blev hans död. Sonen flydde in i sin egen sagovärld och blev ett underligt och ensamt barn som lekte med dockor för sig själv, läst, spelade sina egna pjäser och drömde om ett annat liv.
Likt andra fattiga barn gick Andersen lärling hos vävare och skräddare, men 14 år gammal begav han sig ensam till Köpenhamn för att försöka bli skådespelare. Även om Andersen hade en viss talang och en vacker sångröst fick han inte inte mer än små roller och hans egna pjäser refuserades till dess att statsrådet Jonas Collin upptäckte honom och övertalade kungahuset att stå för en högre utbildning och bereda vägen för en dansk världsförfattare.
Dickens växte upp i Portsmouth och London. Hans far John Dickens försörjde familjen som bokhållare på ett hamnkontor, men fick med tiden ekonomiska problem och hamnade i gäldstugan, ett slags fängelse där han fick sitta till dess att skulderna var betalda. Dickens var tolv år gammal när han började jobba för att tjäna sitt uppehälle och gjorde det i tolvtimmarsskift på en skokrämsfabrik som betalades med småsmulor. Så mycket till skolgång blev det inte, men likt Andersen läste Dickens mycket, inte minst “Tusen och en natt”, och begåvad som få lyckades han i 20-årsåldern slå sig fram inom journalistiken och etablerade sig snart som en bästsäljande författare.
Två sidor av Charles Dickens ungdom. Utsliten av tolvtimmarsskiftet på fabriken, illustration av Fred Bernard 1892. Den unge framgångsrike journalisten, målning av Daniel Maclise från 1839.
Som sagoberättare frammanade Andersen ett nytt arketypiskt landskap för hela mänsklighetens inre. Hans berättelser bottnade i brutala erfarenheter av utanförskap, marginalisering och ensamhet och kärleksträngtan på det per existentiella planet, men också gripande och träffande urbilder för maktmissbruk och orättvisa.
1 Illustration av Frank Reynolds från 1910 till Charles Dickens roman "David Copperfield" (1850) av 2.Charles Dickens 1842, skiss av okänd konstnär.
Dickens distanserade sig aldrig från den sociala orättvisa som präglade hans barndom, fattigdomen och det hårda arbetet. Likt pojken i Andersens saga “Kejsarens nya kläder” (1837) såg han igenom det brittiska imperiets kulissartade storhet och berättade om mammons makt över människan, hur den dygdige oftare bär trasiga paltor än pråliga svidar. De små och svaga är hjältarna i Dickens värld, inte minst de smutsiga och hungrade barnen i hans tids nya stortstadsproletariatet. Den grammatiskt korrekta engelskan blandas med slangen från de trånga och smutsiga gränderna. Hela London kommer på så vis till liv och spelar en helt egen roll i Dickens verk, han chockade sin samtid med skildringarna av brottslighet och armod. Vid sidan av William Shakespeare är Dickens den främste skaparen av karaktärer, fiktiva personer som blir så levande skildrande att de närmast kommer till liv också när de är som mest satiriskt löjliga och karikerande skildringar av den brittiska överklassen.
Charles Dickens och hans värld. Målning av Robert William Buss från 1875.
Andersen fick statlig konstnärslön redan som 44-åring och reste mycket över världen (i sin samtid var han lika uppskattad som reseskildrare som sagoberättare) och alla ville träffa honom, tidens stora franska författare som Victor Hugo, Alexandre Dumas, Théophille Gautier och Honoré de Balzac, svenska motsvarigheter som Carl Love Jonas Almqvist, Per Daniel Amadeus Atterbom, August Blanche och Emilie Flygare-Carlén, tyska tänkare och diktare som Friedrich von Schelling och Heinrich Heine och inte minst operakompositören Richard Wagner som djupt i danskens blå ögon sökte sanningen om den rika nordiska sagoskattens gåta.
Charles Dickes läser sina berättelser för publik 1867. Illusatration ur Harper's Weekly av Charles A. Barry.
Andersen hälsade på i Dickens hem i Ken och tanken var att han skulle stanna i två veckor, men den självupptagne och odräglige gästen dröjde kvar i tre veckor till. Andersen var inte något språkhuvud, och var så dålig på engelska att han låtit en tolk skriva breven till Dickens. Andersen själv trodde väl på plats att han behärskade engelskan tillräckligt väl, vilket inte var fallet. Genom knapphändig tyska kunde han göra sig förstådd genom en av Dickens söner som talade språket någorlunda.
Den socialt engagerade Charles Dickens vid ett välgörenhetsmöte 1856. Illustration av Ebenezer Landells.
Andersen var en drömsk bohem, sannolikt placerad en bra bit in på autismspektrat och en slags inbillningsaristokrat, bortskämt omhuldad av rika mecenater och kungahus, förväntade han sig bli klädd, tvättat och rakad av familjen Dickens medlemmar när de inte hade tjänstefolk till det. Andersen ville äta när det passade honom, inte följa hushållets rutiner, och bli skjutsat var som helst när som helst. Han var känslig till sin natur och mycket brydd om vad både kritiker och läsare tyckte om hans verk, till skillnad från den mer skrivbordsbundne och disciplinerade Dickens som inte minst tänkte på sin hustru och sina barns försörjning.
H. C. Andersen var olycklgit förälskad i den svenska sångerskan Jenny Lind. Här är hon målad av J.L. Asher 1845.
Romantikern Andersen förälskade sig i alla dem han inte kunde få, inte minst den svenska sångerskan Jenny Lind, som avvisade hans frieri och som han sedan tillägnande sin vackra saga “Näktergalen”. Familjefadern Dickens vantrivdes alltmer i sitt äktenskap och frågade sig om han verkligen valt att leva ett “sant” liv? I Rådströms roman når de trots alla missförstånd och språkförbistringen till slut trevande fram till varandra. Två på djupet kristna författare, Andersen upptagen kring utanförskapet, martyrmotivet (“Den fula ankungen”, “Lilla sjöjungfrun”, “Den lilla flickan med svavelstickorna”) och den självutplånande kärleken, och Dickens med sitt sociala engagemang (“Oliver Twist”, “En berättelse om två städer”, “David Copperfield”, “Lysande utsikter”) för världens olycksbarn, försonades. Engelsmannen förklarade för dansken att deras uppgift var att göra samtiden synlig. Efter en sista omfamning skildes de åt och hördes aldrig mer av igen.