Original: The Foreigner av Larry Shue från 1984.
Regi och bearbetning: Peter Dalle
Roller: Robert Gustafsson, Suzanne Reuter, Claes Månsson m fl.
Den som bara är ute efter verklighetsflykt bör gå någon annanstans än till Oscarsteatern. "Kom igen, Charlie" är en komedi om något så brännande som främlingsfientlighet.
Med Suzanne Reuter, Claes Månsson och Robert Gustafsson i rollerna är det förstås upplagt för högoktanig humor. Det här är dock ingen fars där det bjuds på gapskratt i varje scen. Även om delar av premiärpubliken hade förväntat sig just det. De fick snart inse att det var läge att lugna ner sig en aning.
Det börjar nämligen ganska dämpat. Robert Gustafssons Charlie lider av social fobi och följer med sin kompis Froggy (Claes Månsson) till ett pensionat i Georgia, USA. För att slippa tala med folk låtsas Charlie att han är utlänning och inte alls förstår språket.
Det som händer är att alla plötsligt blir väldigt intresserade av honom, något han aldrig tidigare upplevt. Ett annat resultat är att alla talar över hans huvud och om det allra hemligaste – han förstår ju ändå inget.
Det är så han hamnar i öden och förvecklingar som till sist innebär att han hotas till livet av Ku Klux Klan. Det här är amerikanska Södern och han är ju utlänning.
Det kan kanske låta väl allvarligt för en komedi. Men med allvaret som bakgrund spirar ändå här ett lustspel. Robert Gustafsson får ge av hela sitt register med fysiskt spel och tajming i replikerna. Det gäller också Suzanne Reuter som den pratglada pensionatsvärdinnan, hon äger scenen i varje ögonblick.
I storyn finns också en skildring av den vänskap som växer fram mellan Charlie och den lätt efterblivne Ellard, suveränt gestaltad av Martin Eliasson. Claes Månsson får inte så många tillfällen att briljera, men gör absolut inte bort sig. I rollen som pensionatsgästen Catherine är Susanne Thorson utomordentlig. Och Magnus Roosman verkar trivas med att ge form åt sin korkade redneck Owen.
"Kom igen, Charlie" har spelats flitigt på teatrar runt om i Sverige. Regissören Peter Dalle har satt upp den en gång tidigare, på Boulevardteatern i Stockholm redan 1988. Östgötateatern gav den 1996 i regi av Göran Sarring, som satte upp den igen på Lilla Teatern i Norrköping för några år sedan.
Det är en enkel komedi som med rätt handlag kan bli till rätt stor underhållning. Och det angelägna ämnet tycks ju tyvärr ständigt aktuellt.
