Medverkande: Anna Lena Efverman, Helena Sandström, Lotti Törnros
Manus och regi: Gertrud Larsson
Produktion: Riksteatern, Karil
5 november
Monika och Peter är kycklingfarmare. De föder upp en halv miljon kycklingar per år. Det påstås att Sveriges kycklingar är världens lyckligaste. Här finns i ämnesvalet ett praktfullt upplägg för galen, vild och uppsluppen satir. Men icke. Enstaka fniss kan höras från publiken. Annars är det mest segt och långtråkigt. Jag har svårt att engagera mig. Vem bryr sig? Möjligtvis veganer.
Skådespelarna uppträder i gula overaller, köket är gulmålat, sängen är gul, hela scenrekvisitan är gul, till och med kökshinken är gul. Det skulle kunnat ha blivit kul och samhällssatiriskt skruvat. Man sitter och längtar efter Dario Fo.
Vad är pjäsens mål och riktning? Att kycklinguppfödning är något fult och omoraliskt? Alltsammans är lite svävande och oklart, liksom själva gestaltningen på scen, lite trevande och långsamt. Försöket med att låta frun i huset kläcka ett eget kycklingägg fungerar inte heller. Mannen fäster sig vid den individuella kycklingen som han döper till Rocky och vårdar ömt, men det blir bara larvigt och osannolikt. Pinsam sentimentalitet, rent av pipsamt. En transformering till barnteater kunde måhända ha lyckats bättre.
Möjligen har vi blivit bortskämda på Sagateatern med teaterföreningen KARILS ofta högkvalitativa samarbete med Riksteaterns turnéföreställningar. Nivån är ofta stockholmsk nationell. Visst, någon gång måste väl också en nitlott få dras. Lite överraskande är det också med regi och manus av Gertrud Larsson. Hon har ju ett imponerande CV med ett stort antal produktioner bakom sig, känd med komikerduon Åsa & Gertrud, känd från TV och radio, pjäser som Backfish, Gasen i botten, Asylshopping m.fl.
”Världens lyckligaste kycklingar” borde ju ha kunnat bli något alldeles extra sevärt. Men det tänder aldrig till. Jag försöker förgäves förstå varför. Scengestaltning är ju alltid något mer än ord. Kanske är hela anrättningen alldeles för snäll, pedagogisk och välmenande – som en skolteater anno dazumal. Tempot borde ha varit snabbare, texten vassare och djärvare, mera vansinnig, skådespelet mera utflippat etc. Och framför allt människor i centrum. Teaterscenen lämpar sig bäst för mänskliga konflikter som t.ex. ”Fröken Julie”. Här slår man in öppna dörrar i debatten om det postindustriella samhällets teknokratiska djuruppfödning. Säg något mer som vi inte vet något om. Underskatta aldrig publiken.