av Selma Lagerlöf
Dramatisering: Runar Hodne och Cecilia Ölveczky
Regi: Runar Hodne
I rollerna: Joel Spira, Ann Petrén, Sofia Ledarp, Kirsti Stubø, Maria Salomaa, Sten Ljunggren, Samuel Fröler
Scenografi: Magdalena Åberg. Kostym: Maria Geber Musiker: Jon Nilsson, Leo Sander, Adrian Jones, Anders Åkered
”Äntligen stod prästen i predikstolen.” En av den svenska litteraturens mest berömda inledningsmeningar. Äntligen får församlingen också höra hans predikan när nu ”Gösta Berlings saga” sätts upp på Stockholms stadsteater.
Den har regissören Runar Hodne och dramaturgen Cecilia Ölveczky klippt in från ”Kristuslegender”. På gott och ont behåller deras dramatisering i övrigt den berättande formen mellan dialogpartierna.
För en nutida publik som kanske inte har gjort bekantskap med Selma Lagerlöfs rapsodiska roman är det inte alltid lätt att hänga med. Ibland sackar föreställningen och den är definitivt för lång (3 1/2 timmar).
I Magdalena Åbergs vackra scenografi utgörs scengolvet av en lätt sluttande, snedställd kvadrat, omgiven av höga, lite ”luggslitna” granar och i andra akten omfluten av vatten. För skådespelarna att vada och vätas i. Til lyst för ögat genom speglingar och ljusreflexer.
Musiken är viktig: polska och halling, Mozart, Vivaldi, Bach i utsökta arrangemang av Jon Nilsson som också står för specialkomponerade inslag.
Stadsteatern ställer upp med stor ensemble: åtta kvinnor och elva män. Stråkkvartetten inte att förglömma. Organiskt närvarande på scenen, vid behov som fyra av kavaljererna.
Joel Spira fyller huvudrollen med inre glöd. En utmärkt Gösta Berling, ”starkast och svagast bland människor”, med närmare till själens mörker än till festens galna upptåg.
Majorskan på Ekeby är i Ann Petréns uttolkning en bittert livserfaren och kärvt kärleksfull matriark och görs med oförliknelig replikkonst och liten ironisk gadd i mungipan.
O, forna tiders kvinnor! Hur lätt faller de inte för den skönlockige prästen, hur avsatt han än må vara. Marianne Sinclair ges stort utrymme på Anna Stjärnhöks bekostnad. Trots att Maria Salomaas allvarskloka, mogna Stjärnhök är så mycket bättre gestaltad än Kirsti Stubøs Sinclair.
Sofia Ledarp – med air av Jane Austen-hjältinna – lyckas genom eget temperament bemästra Elisabet Dohnas naiva kärlek och too much-godhet. Och Morten Løvstrøm Olsen är sååå bra som hennes dumbom till make.
Åke Lundqvist, Per Myrberg, Tomas Bolme sticker ut bland överlag väl individualiserade kavaljerer. De flottar järn på Klarälven till visselkör ur ”La Traviata”, de är rent rörande när de tillsammans med proffsmusikerna spelar på triangel och blåser på flaskor.
Ack, forna tiders retorik! Som nog till en del kan skyllas för bristen på scener som fäster sig i minnet. Norrmannen Runar Hodne tycks ha så stor respekt för Selma Lagerlöfs moralitet och utgjutelserika språk att han inte nänts stryka och bearbeta djärvare. Publiken undanhålls inte ens prov på Göstas poetiska alster i tidens romantiska stil och med för många verser.
Sagans magi infinner sig aldrig. När berättelsens röriga final äntligen kommer till punkt är man snarast tacksam.
Ett mindre vördnadsfullt sätt att närma sig Lagerlöfs text kunde kanske ha givit spännande resultat. Samt mera av den distans som någon gång kan förnimmas hos Ann Petrén.