Herbert Achternbusch och Werner Herzog 1984.
Förra året gick den kontroversielle tyske filmskaparen Herbert Achternbusch bort 83 år gammal. Han kommer bli ihågkommen för anarkistiska och surrealistiska filmer som ”Bierkampf” (1976) ”Das Gespenst” (1983) och ”Heil Hitler!” (1986). Men han skrev också manuset ”Hjärta av glas” som 1976 filmatiserades av en annan bayrare, den inflytelserike regissören Werner Herzog.
Tillsammans med de excentriska skådespelarna Klaus Kinski och Bruno Schleinstein spelade han in en rad uppmärksammade och nydanande filmer under 70- och 80-talet. ”Hjärta av glas”, med sin drömska och meditativa stämning, sticker ut bland de andra. Det är Achternbuschs och Herzogs hatblandade kärleksförklaring till sitt Bayern. Filmen är magiskt vacker, Jörg Schmidt-Reitweins foto är så underskönt att det får självaste Caspar David Friedrichs landskapsmålningar att blekna. Och den utspelar sig också i tiden för den tyska romantiken i slutet av 1700-talet. Ett litet brukssamhälle lever på sitt unika och berömda rubinfärgade glas, men så dör glasmästaren hastigt och tar både hemligheten bakom glaset och hela byn med sig ner i graven.
Emma Palmkvist har dramatiserat “Hjärta av glas” för Folkteatern Gävleborg. Under förra året spelades pjäsen på en rad platser i länet och nu i maj och juni sätts den upp igen i Gävle samt i Långnäs i Bollnäs och Marmaverken i Söderhamn. I ett Norrlandslän med många brukssamhällen har senare årtiondens strukturomvandlingar slagit hårt och pjäsen talar till många människors upplevelser.
– Folkteaterns konstnärliga ledare Gro Oskarson Kindstrand har satsat stort på det här och vi fick resa runt i länet och lära oss dess historia. Jag upptäckte gruvsamhället Los i Ljusdal där man just bröt kobolt som man färgade glas med. På så vis skapade man Losflaskorna med deras egendomliga blågrönbruna färg. Det var en perfekt utgångspunkt för pjäsen, säger Emma Palmkvist.
I ”Hjärta av glas” plågas baronen, glasbrukets ägare, av det som sker. Han förbannar borgarna inne i städerna och ser hur det traditionella aristokratiska samhälle han själv befunnit sig i toppen av håller på att rämna under honom. Baronen är samtidigt övertygad om att rubinglaset besitter övernaturliga egenskaper och blir likt de andra byborna vansinnig av sin vanmakt inför utvecklingens obarmhärtighet.
– När jag skrev pjäsen var jag tvungen att frigöra mig från nuet och helt föreställa mig hur samhället såg ut innan kapitalismen. All ekonomi var så konkret, den bestod bara av marken och dess råvaror. Man hade inget begrepp om sådant som mervärde.
Scener ur Emma Palmkvists "Hjärta av Glas".
Huvudpersonen i ”Hjärta av glas” är profeten Hias (baserad på den verklige bayerske 1700-talssiaren Matthias Stormberger) som i drömska visioner ser vad som ska komma. I filmen kan vi i hans syner uttyda de 1900-talets olyckor (världskrigen, Förintelsen, kalla kriget) som moderniteten kommer föra med sig. I Emma Palmkvist pjäs tar de sig också andra uttryck.
– Den är helt berättad ur Hias perspektiv och han ser en framtid han inte kan begripa. Han skådar Microsofts fabriker och förstår inte hur de kan producera minnen, vad innebär det? Han ser en ekonomi där allt kan brytas ut och säljas, något som är främmande för honom som lever i ett samhälle där allting fortfarande förstås som en enda helhet.
Motsvarigheten till den visuella upplevelsen i ”Hjärta av glas” fann Emma Palmkvist i natursköna Gästrikland och Hälsingland.
– Det finns sådana otroliga miljöer där, som Dellensjön i Delsbo som blivit till i kratern efter ett hundra miljoner år gammalt meteoritnedslag. Där finns så många lager av tid synligt i ett och samma landskap.
– Först bestämde vi oss för att spela pjäsen utomhus i tält, men det blev inte bra. Naturen är nästan för vacker där uppe och dess magi distraherade och konkurrerade med det som hände på scenen, så därefter har vi spelat den inomhus.
Scener ur Emma Palmkvists "Hjärta av Glas".
Emma Palmkvist är förtjust i det kollektiva arbetet, att släppa kontrollen och låta andra tolka hennes texter. Herzog är däremot ökänd för sin hårdföra regi och att spela in sina filmer i hårt pressande arbetsmiljöer. När han skapade ”Hjärta av glas” hypnotiserade han skådespelarna för att försätta dem och hela filmen i en transartat tillstånd.
– Det var på så vis filmens fantastiska dialoger uppkom, repliker han inte hade kontroll över. Vi har förstås tagit vara på dem i pjäsen och den är utformad som en ritual, men så långt som han gick har vi förstås inte gått.
Kritikerna har inte imponerats av Emma Palmkvists pjäs, men publiken har kommit och stannat kvar efter föreställningarna och velat prata om det de sett och själva upplevt av Gävleborgs våldsamma förvandling.
Kommer vi få se den spelas i Östergötland?
– Det är inte alls omöjligt. Den skulle fungera här och jag har läst mycket om länets industrihistoria som skulle passa in. Det ser annorlunda ut här förstås, Östergötland är nu en rikare region och här har kyrkan haft en annan roll och starkare ställning.
Emma Palmkvist har funderat på att skriva en pjäs om Boxholms mejeri som efter 120 år av osttillverkning flyttades till Östersund 2019.
– Jag känner en man som började arbeta där när han var 13 år gammal. Nu i 55-årsåldern ska han söka jobb för första gången i sitt liv. Det är många i Boxholm som befinner sig i samma situation som honom.
Scen ur Emma Palmkvists "Färgen från yttre rymden" på Backa Teatern 2021.
Ett starkt drag i Emma Palmkvist dramatik är strävan efter att gestalta och visualisera det mäktiga och ogripbara. För snart två år sedan satte Backa Teater i Göteborg upp hennes pjäs ”Färgen från yttre rymden” efter den amerikanske skräckmästaren H. P. Lovecrafts novell ”Färg bortom tid och rum” (1927). Den handlar om ett meteoritnedslag i Massachusetts obygd där rymdstenen för med sig ett färgsken som mänskliga ögon inte kan uppfatta, men som börjar omvandla växter, djur och människor omkring det. Lovecraft influerades av den moderna fysikens landvinningar och skrev en slags ”kosmisk” skräck där människans litenhet och betydelselöshet i det vida universum är det genomgripande existentiella temat. Bäst är berättelser som ”Färg bortom tid och rum” där det oerhörda är obegripligt för oss, vi kan bara ana dess ohygglighet.
– Jag är inte så förtjust i metaforisk teater, den som vi så ofta ser när ett par personer befinner sig i dialog på en scen och där vi till slut får veta att ”rasism är dåligt” eller något sådant. Jag är mer intresserad av att väcka frågor med mina pjäser, tankar som man kan diskutera efteråt.
– Det visuella oroar jag mig inte så mycket för, det får andra gestalta som de vill. Jag skriver inte mina pjäser med scenen i åtanke, jag vill att texterna ska kunna stå för sig själva.
Scenerur Emma Palmkvists "Färgen från yttre rymden" på Backa Teatern 2021.
Just nu arbetar Emma Palmkvist med ett mastodontprojekt om kvantfysik, intresset för rummets och tidens gåtor i ”Färgen från yttre rymden” och ”Hjärta av glas” tar nu form i en ny pjäs. Hon ägnar dagarna åt att plöja böcker av och om 1900- och 2000-talets stora fysiker. Emma Palmkvist har nu fått ett arbetsstipendium så hon kan ägna sig åt pjäsen i ytterligare tre år.
Konsthistoriskt har Demokritos framställts som den skrattande filosofen. Målningar av Johannes Moreelse från 1630 och Hendrick ter Brugghen från 1628.
Projektet har fått avknoppningar, nyligen lästes hennes verk “Om sångens skönhet av Demokritos” upp på Tribunalen i Stockholm. Den antike grekiske filosofen Demokritos tänkande finns bara bevarat i citat och spridda fragment.
– Hans verk brändes när Grekland kristnades, men det finns förteckningar över alla fantastiska titlar. Han brukar nämnas som upptäckaren av atomen, men den fanns bara i hans fantasi. Ett par tusen år innan vi själva kunde se atomer tänkte Demokritos ut att de måste finnas som tillvarons minsta byggstenar. Han skrev inte bara naturvetenskapliga verk utifrån det antagandet, nej han skrev också om människan, historia, musik, konst, moral och politik utifrån sin teori om atomen.
– Det tycker jag är inspirerande. Demokritos försökte tänka ut något nytt utifrån att det religiösa system som han levde i försvagades och han sökte nya svar utanför myterna. Jag försöker i min text sätta mig i samma situation och utifrån en religiös bakgrund tänka ut något nytt. När religionen försvinner upptäcker vi en oerhörd tomhet och vi måste fylla det tomrummet med nya idéer. Och vi behöver göra det, för det systemet vi lever i nu håller på att förstöra planeten.
Det är hemma i sovrummet i Berga som dramatikern Emma Palmkvist har sin arbetsplats.
Emma Palmkvist är född och uppvuxen i Växjö, men har under sitt vuxna liv mest bott och verkat i Linköping. Under en period arbetade hon med barn och teater och så småningom blev hon antagen till Ung Scen Östs scenkonstlaboratorium ung scen/lab där hon fick utveckla sitt skrivande för scenen.
– Jag kommer inte från ett kulturellt hem, jag kan inte minnas att jag någonsin var på teater när jag var liten. Däremot var jag en skitkonstig unge som bara skrev hela tiden. Först ville jag bli skådespelare, men var verkligen inte bra på det. Så kom jag på att jag kunde skriva pjäserna i stället, att det fanns de som jobbade med det.
Sedan debuten ”Pingvin” (2011) har Emma Palmkvist skrivit flera pjäser som satts upp i Östergötland, senast dystopin ”Maskineri” på Ung Scen Öst 2020. Sedan ett år tillbaka bor hon i Berga, en stadsdel hon blivit fäst vid.
– Jag älskar Berga, jag vill skriva en pjäs om det. Jag tänker mig en vandring genom områdets historia och en berättelse om hur äntligen miljonprogrammet får segra och vara vår framtid.