Nils Polettis teaterstil skiljer sig kraftigt från den psykologiska realism som dominerar inom svensk teater. Hans teater är drastisk, grotesk, överdriven, konstig, gränsöverskridande. Provocerande, men inte som självändamål, snarare för att skaka om publiken och nå fram med ett budskap.
Nu har Hagagymnasiets lärare låtit sig provoceras, och deras reaktion blev att ställa in elevernas teaterbesök. Det är fel väg att gå.
Tintomara, huvudpersonen i Carl Jonas Love Almqvists roman "Drottningens juvelsmycke", är en androgyn gestalt, en 1700-talets "hen", som har en närmast magisk attraktion på både kvinnor och män. En udda figur, särskilt i det dåtida samhället. Poletti förstärker detta annorlundaskap genom att låta Tintomara spelas av en mörkhyad skådespelare.
Visst förekommer stereotyper i föreställningen, men som ett led i en mångbottnad ironisk lek med klichéer. Däribland även drift med östgötsk dialekt. En judisk juvelhandlare uppträder som i en klassisk antisemitisk karikatyr - men visar sig vara en kristen tysk som låtsas vara jude, dessutom spelas mannen av en kvinna. Lek och förställning.
Systrarna Amanda och Adolfine målar sig i blackface, förr ett vanligt inslag i rasistisk komik – men här är syftet att ställa sig in hos Tintomara, som de båda är förälskade i. Eller ta scenen där Adolfine försäkrar att hon inte bryr sig om hudfärger och att Tintomara är precis som alla andra för henne – en vass kommentar till en smygrasistisk vänlighet vi känner igen.
I föreställningen gestaltas sexuella övergrepp, eftersom några av samhällets mäktiga har gripits av begär till Tintomara som hålls fången för att utnyttjas som sexslav. Det slutar med en makaber motorsågsmassaker. Publikens sympatier hamnar inte hos makthavarna.
Och hur är det nu, bör konsten vara trevlig och helylle? För ett par år sedan ville Sverigedemokraterna stoppa menskonst. Bör vi i humanismens namn även hindra att rasism, övergrepp och annat obehagligt gestaltas på scenen?
Jag känner förstås inte Hagagymnasiets elever, men min tro är att de är vuxna och intelligenta nog att ta del av en intressant och provokativ teaterföreställning och dra sina egna slutsatser. En positiv bieffekt skulle vara att eleverna knappast skulle få uppfattningen att teater är tråkigt. För vad man än tycker om "Drottningens juvelsmycke" - tråkigt har man inte.
Tomas Håkanson recenserar teater för NT och Corren