Texten är ett underlag för en pjäs eller scenkonstverk i vilket Emma Palmkvist poetiskt och fantasirikt återskapar den antike grekiske filosofen Demokritos förlorade verk som brändes av den romerske kejsaren Theodosius i slutet av 300-talet för att de utmanade kristendomens idéer. Samtidigt vill hon värna den tillit att öppet, tolerant och gränsöverskridande kärlek med vilket kristna delar tron i dag.
Det finns bara fragmentariska citat bevarade av Demokritos och hans tänkande har beskrivits av andra tänkare. Han är känd som "den skrattande filosofen" och är den som introducerar atomen i vår verklighetsuppfattning. I sin text går Emma Palmkvist i dialog med Demokritos om samspelet mellan tro och vetande och söker ett nytt språk för att formulera ett hopp om framtiden.
Enligt Svenska kyrkans motivering är Emma Palmkvist verk modiga och av hög konstnärlig kvalitet med en tydlig existentiell grund, i exempelvis pjäser som "När den sista hyttan brinner" och "Hjärta av glas". Hon skriver nyskapande och livsbejakande och gör det omöjliga möjligt i sina pjäser som samtidigt inte väjer för människans tillkortakommanden och verklighetens motstånd.
Emma Palmkvist vill öppna nya sätt att tänka i en senkapitalistisk, hyperindividualistisk och främlingsfientlig tid och få oss att se en annan framtid.