Författare: Hjalmar Bergman
Regi: Pontus Plaenge
I rollerna: Sven Wollter, Marika Strand, Ann-Sofie Andersson Kern, Sven Angleflod, Caroline Harrysson, Gustaf Appelberg, Jesper Barkselius , Kyri Sjöman
Scenografi och kostym: Magnus Möllerstedt
Stora teatern i Linköping. Spelas till och med 18/10.
Nypremiären i fredags kväll blev en fest i full ornat. Det långa, heta sommaruppehållet sedan spelperioden i Norrköping 12 april–24 maj kunde ha smält ner minnesluckor i de stora replikmassorna. Så icke. Med bravur, närvaro, tempo och energi intogs stora scenen med råge. Två och en halv timmes speltid med paus är krävande. Men aldrig tråkigt, aldrig slappt, alltid intressant och fullmatat. I alla fall nästan alltid.
”Swedenhielms” handlar om en aristokratfamilj på dekis i 1920-talets Stockholm. Man lever över sina tillgångar och skuldindrivare står för dörren. Enda hoppet är att fadern, den gamle fysikprofessorn, ska tilldelas Nobelpriset. Ett ganska vanligt tema i klassiskt borgerliga dramer av till exempel Ibsen och Strindberg. Reverser, skulder och underskott.
Som sig bör i akt ett med traditionen från grekisk dramakonst väntar författaren Hjalmar Bergman med att föra in huvudpersonen på scenen. Först introduceras de tre bortskämda, vuxna och hemmaboende barnen: ingenjören Rolf, skådespelerskan Julia och löjtnanten Bo. Samt en massa städpersonal som ibland hysteriskt roligt fejar och skurar.
När han väl kommer in så blir det förstås en grandios entré. Sven Wollter, den 80-årige 24-taggaren, fyller upp inte bara scenrummet utan hela salongen med sin karisma. Trots att man kan känna sig kritisk och distanserad. Det har sagts förut att Sven Wollter är bäst på att spela Sven Wollter. Men man skulle kunna snurra på kuttingen och tänka att om Swedenhielm funnits så skulle han ha velat vara som Sven Wollter. En charmig patriark, egocentrisk, dominant men också humoristisk, gamängaktig och med sinne för festivitas i tillvaron.
Det skulle lätt ha hänt att en enda kraftfull huvudperson bränner bort allt och alla andra på scen. Men inte här. Alla får sina solonummer så det räcker, ibland lite väl mycket som till exempel dottern som kallas ”teaterapa”. Är det författarens egen leda och hämnd på teaterdivor?
Visst, det finns transportsträckor och utfyllnad både i manus och iscensättning. En helkväll kräver sitt. Men Kyri Sjöman som den ettriga husföreståndarinnan tar all plats som krävs.
Frågan är inte detta är höjdpunkten i hennes karriär. Hennes insats är enastående med sina rappa stickrepliker, sin malande gång och sin kamp för ordning och reda.
Storstädning är nyckelordet, storstädning mot damm, mentalt förfall, lögner, hemligheter ekonomisk lättja och allt annat som sopats under mattan hos Swedenhielms i decennier.