Ydre kulturcentrum är en klart lysande stjärna på den östgötska teaterhimlen. Vartannat år sätter föreningen upp musikaler – 2014 fick vi ”Rent” och 2016 ”Annie”. Och nu i oktober blev provsjungningarna klara inför nästa års uppsättning, ”Sound of music”.
Men kulturcentret vilar inte på lagrarna mellan musikalerna. I somras blev det sommarfars i den plåtklädda teaterlada mitt i Österbymo som är Ydre kulturcentrums väl fungerande hemmaplan. Och i lördags var det premiär på ”Mig heta Bertil”, en ny fars som Ydres kulturpersonlighet Bobo Hermanson skrivit manus till och själv regisserat.
En fars ska gärna ha en tydlig driftkucku bland skådespelarna. Inget undantag här: Bertil Antonsson (Ola Forssmed) från Motala är inte bara färghandlare utan även make och pappa. När det vankas semester släpar han med sin lilla motsträviga familj till Smålandsskogarna för att leva tältliv. Och allt han gör blir fel.
Den tennisspelande familjen Brüngel parkerar sin husvagn bredvid Antonssons tält. Campingen styrs med järnhand av en värdinna med lägerkommendant-ambitioner. Två unga flickor och en yngling med egen fan club dyker upp. Och mitt i denna mylla av förvecklingsmöjligheter balanserar Bertil.
Detta gör han därtill med den äran! Skådespelaren Ola Forssmed är uppvuxen i Österbymo och son till manusförfattaren. Många av oss känner igen honom som karaktären Micki Sandell från tv-såpan ”Rederiet”. Men han har spelat på välrenommerade teaterscener och Bobo Hermanson vet naturligtvis vad hans son kan åstadkomma: det verkar inte finnas någon gräns för Ola Forssmeds verbala och kroppsliga tajming. Manus och regi känns designade efter hans förmågor och en bit in i föreställningen kommer jag på mig med att jämföra honom med Gösta Ekman och inte minst den senares klumpige och valhänte Papphammar. En annan klassisk parallell är Rolf Skoglunds rollfigur som pappan i kultfilmen ”Vi hade i alla fall tur med vädret” från 1980. Hur som helst: Jag skrattar stundtals så att tårarna rinner.
”Mig heta Bertil” håller inte samma höga klass som musikalerna jag nämnde ovan. Det är Ola Forssmed som bär upp föreställningen medan många av de andra medverkande skulle behövt lite mer personregi och hjälp att hitta sina karaktärer. Och manuset innehåller fenomen (språkförbistring, unga kvinnors inverkan på äldre män) som faktiskt känns lite passé år 2017.
Något som däremot är helt i tiden är det dignande fikabord med specialiteter från Mellanöstern som väntar oss i pausen. Fräscht, gott och lokalt producerat. Maken har jag aldrig sett på någon skådeplats i Östergötland!