Medverkande: Frida Liljevall, Bo G Lyckman
18 november
Ett förhörsrum kan väl liknas vid en maximalt koncentrerad black box; En skådeplats, ett mycket avskalat teaterrum, där den agerande människan skådas i ett obevekligt ljus. Och det är förstås inte svart, utan snarare vitt och kallt - en vit kub, inifrån.
Gubbjävel tar plats i ett sådant rum.I denna uppsättning är boxen eller rummet stiliserat uppritat och uppfäst på scenen så att kuben framträder utifrån som en enkel modell. Väggar och tak finns inte, men illusionen fungerar. Rummet känns realistiskt. Det blir en kompakt och trängd situation, en tät och konfliktfylld stämning, som det rumsliga förstärker.
Vi åskådare är utanför och tittar in i en annan värld, vi får träda in i ett inre, lyssna på en pågående process. Förhörsrummet får i den meningen en nästan metaforisk innebörd, som platsen för uppgörelser, avslöjanden och insikter med smärtsamma följder.
Början av pjäsen bär en hög grad av realism. Det känns som att man ansträngt sig för att det ska likna den vardagliga slitna verklighet som är förebild och utgångspunkt. Man har gjort research. Det blir ibland klichémässigt och agerandet är lite schablonartat och kantigt.
Men gradvis växer spänningen och när rollfigurerna bryter tid och rum och går in i sina minnen så blir det mer intressant och mindre förutsägbart. Tillbakablickarna gestaltas med enkla men effektiva medel och spåren av dessa minnen leder över till nutiden. Konturerna av det förflutna, av det förträngda, blir allt skarpare och mer smärtsamma.
Gubbjävel är ett maktspel, på flera nivåer: Mellan myndighet och brottsling, system och offer, kvinna och man, förälder och barn. Men makten växlar och svaghet framträder; man blottar sig, blir sårbar.
Frida Liljevall som den unga polisen lyckas fint med att återge den vacklande balansen mellan tuff tjänsteutövare och sviken flicka med bristande tillit. Höga ambitioner och envishet täcker över en osäkerhet och sårbarhet. Bo G Lyckman är trovärdig som den desillussionerade småfifflaren. En man som svikit sina barn och sig själv men ännu verkar bära på en gnutta hopp.
Slutet är öppet och vi vet inte säkert om det som berättats mellan fyra slutna väggar är sant. Men någonstans har det skett en rörelse, en förskjutning. Kuben skakar lite när mänsklighet tränger ut ur ramen och spiller över till publiken.