Två veckor innan premiären för ”Dissekering av ett snöfall” i Norrköping dog Caroline Harryssons mamma. Plötsligt och utan förvarning. En chockartad och absurd situation att hamna i för den som just är i färd med att göra sin karriärs största roll, med tre timmars föreställning fem dagar i veckan.
Nu har hon haft några veckors speluppehåll i väntan på nypremiären i Linköping, och hunnit ordna allt praktiskt hemma i Vadstena – lägenhetstömning, räkningar, begravning. Det är också nu som den stora tröttheten har rullat in.
– Det var ju några som tyckte att ”åh, det där kan du använda, nu kommer du växa som skådespelare”. Men jag tycker snarare att jag var en bättre skådis innan det hände. Det händer något med känsloregistret. Framför allt blir man väldigt trött, säger Caroline Harrysson.
– Men det är ett jävligt bra yrke när sånt här händer. Man får något annat att tänka på som är väldigt konkret. Och det var skönt att känna att jag fixade att genomföra mitt jobb.
Rollen som ”Konungaflickan”, eller drottning Kristina som det egentligen handlar om, är som sagt den största rollen Caroline Harrysson gjort.
– Det sorgliga är att det kanske är den största jag någonsin får göra. Och då är jag bara 36. Det finns inte den här typen av roller för tjejer, säger hon.
Jag såg att en recensent kallade rollen för en ”tjej-Hamlet” . . .
– Ja. Det var ju vissa som blev upprörda, men jag har inte velat lägga mig i det där . . . Han menade det ju som något bra, men det är klart att han hade kunnat bara kalla det "en storslagen Hamlet-roll" eller nåt.
”Dissekering av ett snöfall” skrevs av författaren och akademiledamoten Sara Stridsberg 2012. Regissören Pontus Plænge tände direkt och tvekade inte om att han ville ha Caroline Harrysson i huvudrollen.
– Jag fick texten och läste väl fem sidor innan jag bara ”nej, jag pallar inte” och la bort den, berättar hon.
Ett halvår senare blev pjäsen aktuell igen, och Caroline gav texten ett nytt försök. Då vände det.
– Då var jag helt fast. Scenerna där grundhistorien berättas, främst om Kristinas och Ebba Sparres kärlekshistoria, har ett tydligt driv och en utveckling. Sen finns det scener som är mer poetiska. Där skulle jag kanske vilja säga till publiken att ”ni måste inte förstå allt”. Det är en vacker text. Och mitt i det här finns det underfundigheter och blinkningar till nutiden.
Den handlar om att vara kvinna och ha makt. Går det att dra paralleller till i dag?
– Det ställs omedvetet högre krav på en kvinna. Det krävs lite mer. Det är en del av det pjäsen också lyfter. . . att få vara den man är oavsett kön och att få leva det liv man själv vill trots att det inte ligger inom ramarna för de normer som råder just där och då och nu. Att våga gå sin egen väg. Det gjorde Kristina till slut vilket gör henne så cool.
– Och publiken behöver få se pjäser om starka kvinnor som tar sin plats utan att be om ursäkt eller tillåtelse för det. Visst, Kristina är bitvis ett jävla svin, men hur många män har vi inte sett vara det inom dramatiken genom åren?
Kristina själv var starkt färgad av den tidens syn på kvinnor, och närde ett stort mått av självförakt.
– Kvinnor sågs som halvfärdiga män på den tiden, och det trodde hon själv på. Hon trodde på allvar att det skulle falla ut en penis så småningom när hon bara hade vuxit färdigt.
Caroline Harrysson pratar snabbt, intensivt och öppenhjärtigt. Om det här är den trötta upplagan av henne går det att föreställa sig utblåset när hon är på topp. Hon berättar om hur regissören Philip Zandén sa åt henne att hon var "som 10 000 fjärilar på uppåttjack" och att det var då hon lärde sig att aldrig försöka spela energi eftersom den så att säga redan finns där naturligt.
Överlag far hon med jämna mellanrum ut i en snabb association som leder till en fångande liten story ur livet. Mest fantastisk är den om hur hon och ensemblen under en föreställning av "The Nether" – ett tungt framtidsdrama om pedofili – märkte att det rådde oro i publiken. Först under applådtacket framgick det att den bussresa som befolkade första och andra raden genom hela föreställningen trott att det var "Sound of music" de bokat biljetter till.
Caroline Harryssons egen teaterresa började hemma i Vadstena. Med mamma.
– Vi spelade i Mårten Skinnares revy tillsammans på 90-talet, och gjorde barnteater ihop.
Caroline hamnade så småningom på Teaterverkstan i Motala och kom in på estetiska linjen på Anders Ljungstedts gymnasium i Linköping, där hon fick den nu bortgångna teaterprofilen Ulf Holm som lärare. Han skjutsade henne till Wendelsbergs folkhögskola, där hon sökte in och blev kvar i tre år, innan resan fortsatte till Teaterhögskolan i Malmö.
– Om man räknar med gymnasiet har jag ägnat mig åt teaterskolor i tio år. Det var väldigt skönt att börja jobba sen, säger hon.
Att hon hamnade hemma i Östergötland och på Östgötateatern var en ren slump. Efter en tid av stiltje hade hon 2009 plötsligt flera jobb att välja på, bland annat en roll i Lasse Åbergs och Janne Schaffers ”Banankontakt”, men då ringde Östgötateaterns Johan Celander och erbjöd ett ettårskontrakt och en roll i ”Figaros bröllop”. Sedan dess har kontraktet förlängts och förlängts.
Hon trivs bra, men oroar sig lite för hur det ska gå att fortsätta som skådespelare hela livet.
– Jag undrar lite hur jag ska orka. Jag ser på småbarnsföräldrarna på teatern – en kollega har åtta barnvakter för att få allt att funka. Sen blir det som en skithärlig familj där alla hjälps åt. Jag älskar människorna i det här yrket. Och så är det ju väldigt omväxlande ändå. Vi får väl se om det blir någon mer sån här roll. Nån, typ Reine Brynolfsson, sa att man brukar få en top-notch-grej vart tionde år. Gud vad deppigt, säger hon och skrattar.