En teaterpärla om Schulz och Kafka

Bruno Schulz (1892—1942), länge en av Pleijels favoriter, har även skymtat i hennes egna böcker och därigenom säkert fått en del svenska läsare. Över såväl hans liv i självvald obemärkthet i en liten polsk (numera ukrainsk) landsortsstad som hans sparsmakade verk vilar ett mytiskt skimmer.

Genom att över tid och död upprätta kontakt mellan Schulz och Kafka för Pleijel även fram Schulz fästmö Józefina Szelinska på scenen. I själva verket var det hon som översatte ”Processen”, men som känd författare ombads Schulz av förlaget att inte bara skriva efterordet utan även låna ut sitt namn som översättare.

Även den som sannolikt känner till Kafka men aldrig hört talas om Schulz blir snabbt försedd med nödiga fakta – det är mycket skickligt gjort. Pleijel väver samman disparata trådar till ett tydligt mönster – som går igen i en stor del av hennes författarskap. Högtidligt kan det formuleras: hur fadersmakten kastar sin slagskugga över det västerländska 1900-talet.

Józefina skymdes av den. Dessutom ställde sig lagen mellan henne och Bruno – giftermål mellan katoliker och judar tilläts inte, och så småningom bröts deras förlovning.

Året för den kabaréaktiga upptakten till ”Schulz goes Kafka” är 1936; Józefina arbetar med översättningen och Bruno skriver på efterordet medan han för ett samtal med Kafka (död 1924).

Det är en vindlande dialog – om kvinnor, litteratur, poesi och fantasi som förbindelse med det gudomliga. Och om fadersgestalter, hos båda så dominerande.

Kafka känner sig hånad av sin far men hävdar obetingad lydnad under faderslagen, medan Schulz förvandlar sin far, en av tvång och auktoriteter förkrympt stackare, till diktare och skådespelare.

De tre skådespelarna rör sig framför en ridå av brokiga tyger – den ger en antydan om Schulz sensuellt färgrika språk och fantasivärld. I sina berättelser söker han återskapa barndomen, ”den enda geniala tidsåldern”.

Kafka skrev om ett tätnande förtryck, han såg vad som skulle hända. När de tre åter möts i andra akten är det 1942. Som ”specialjude” med uppdraget att dekorera en barnkammarvägg i en gestapoofficers villa har Schulz dittills skonats, men bara ett par månader senare ska han bli mördad av nazisterna.

Föreställningen är en liten pärla, och jag vill gärna se att Agneta Pleijel med den här pjäsen på allvar återvänder till dramatiken.

Marika Lagercrantz – tjänstledig från uppdraget som kulturråd i Berlin – har regisserat med känslig hand och sympati för ett rikt material där lätthet balanseras mot allvarstyngd.

Peter Bergared (Bruno Schulz), Odile Nunes (Józefina Szelinska) och Per Sandberg (en förvånansvärt fryntlig Franz Kafka) tillvaratar känsligt och intelligent Pleijels text – vacker och poetisk, både resonerande kring stora livsfrågor och fångande en essens av de båda författarna och deras parallella verkligheter.