Den unga teaterns ambition för detta klassikerår är att undersöka och omtolka klassiska titlar och ge en välkomnande ingång till teaterns värld. Och som de gör det. Trollkarlen från Oz är ett fantastiskt skådespel i regnbågens alla färger och toner.
Först presenteras vi för Dorothy, Dorothy och Dorothy. En är ängslig och rädd, en kan inte koncentrera sig på tyskaläxan och en är, kanske i ordets mildaste bemärkelse, hjärtlös. Deras bekymrade tankar avbryts abrupt av en storm som för dem till det magiska landet Oz. Där träffar de Dorothy Gale, karaktären från L Frank Baums böcker och filmen från 1939. Jag misstänker att Dorothy Gales metaförklaring om filmen och hennes hem i Kansas flyger lite över huvudena på mellanstadieeleverna i publiken, men det är ingen som hinner grubbla över det någon längre stund. Fylld av avundssjuka gentemot hennes nytillkomna namnar förvandlar hon dem till en fågelskrämma, en plåtmänniska och ett lejon. Deras karaktärsdrag tar över dem och jakten på en hjärna, ett hjärta och mod inleds.
Timmen nästan flyger förbi i ett rosa moln av dans, sång och skratt. Skådespelet är lysande. Framförallt tycker jag att Ana Stanišić som det fega lejonet gör en briljant insats. Hennes medskådespelare Lisa Hu Yu och Andreas Ferrada-Noli gör också de stapplande plåtis och fågelskrämman på ett utmärkt sätt och Viktor Björkberg som den gröna soldaten och häxorna är underbart rolig. Men kanske klarast lysande av alla är ändå My Holmsten som Dorothy Gale.
"Trollkarlen från Oz" handlar om att upptäcka sina egna styrkor och att de kanske är närmare än man först tror. "Upp till kamp mot att vara någon annans vilja, upp till kamp för din egen revolution" sjunger karaktärerna på scen. När lamporna slocknar väcks vi i publiken och det är dags att dansa ut ur teatern.
