Förkunnat seklers sorg. Förkunnat seklers glädje.
De första raderna, som ni kan känna igen från Östgötateaterns fasad, under en glad och ledsen teatermask i dödsannonsen ramar in Olle Johanssons långa, passionerade och framgångsrika liv på teaterscenen.
– Han var Östgötateatern mer än någon annan, säger vännen och kollegan Yvonne Lundeqvist.
– Det är så mycket känslor, som bubblar när man pratar om Olle. Det är svårt att sätta ord på allt. Han var varm, generös, rolig och världens bästa kompis. En fantastisk vän genom hela livet.
Claes Weinar spelade och jobbade tillsammans med Olle under cirka 25 år med allt från musikal till Shakespeares dramer.
– Olle har lämnat ett stort avtryck hos mig, säger Claes.
De träffades under Claes allra första år i Norrköping 1972.
– Blott drygt tio år äldre, jag var 27 och han 38, kändes Olle som en väldigt stadig och etablerad person. Som ny på teatern fick jag känslan av generositet och öppenhet från Olles sida. Han delgav mig av sina erfarenheter och sin yrkeskunskap, men såg också till att jag och min blivande hustru Lena, som nyinflyttade, kunde etablera en del sociala kontakter.
Olle Johansson och Östgötateatern har varit och kommer alltid vara ett ”vi”. Han hade faktiskt en och samma loge under alla år och satte ett evigt avtryck i väggarna på mer än ett sätt. Han var 24 år gammal, när kom till Stadsteatern och Norrköping 1957. Han lämnade söder i Stockholm, där en mor och far förstod tidigt att låta grabben välja sin framtid själv. Det var aldrig någon tvekan om att teatern och scenen var hans hem.
En ung man kom till en ung institution, som hade startat bara tio år tidigare och det var början på en livslång kärlek.
Han blev kvar till sin pension den 1 juli 1998 med en enastående karriär som skådespelare, regissör och teaterchef (1995–97).
– Jag hade väl aldrig tänkt mig att stanna, men jag fascinerades av staden och ensemblen, sa Olle i Ywonne Sahlbergs långa intervju när han slutade.
Olle Johansson blev trogen sin teater i imponerande 40 år. Det går knappt ta in hur många entréer och sortier han gjorde genom åren på östgötascenerna, men också i Helsingborg med ”Peer Gynt” och i Stockholm – inte minst hur han sjöng och dansade i den berömda ”La Cage aux Folles” på Oscars – och vann publikens hjärtan långt utanför länet. Han har uppträtt (såväl ensam som i sällskap), läst, sjungit och samarbetat mycket med orkesterföreningen. Det är ett omöjligt uppdrag att få med allt på hans långa, långa lista.
Vi kan prata oss varma länge och hylla hans roll som konferencier i ”Cabaret” – en prestation han gjorde två gånger.
I intervjun i juni 1998 berättade Olle också om hur han med åren lärt sig att den som har ett budskap måste göra det lustbetonat.
– Säg det med ett skratt, men kom ihåg att skrattet måste bottna i allvar om det ska bli riktigt roligt.
Yvonne Lundeqvist och Olle Johansson spelade med och mot varandra många gånger genom. Ett av de allra första mötena var just i den klassiska ”West Side Story”, som blev en stor succé och gästspelade på Dramaten – precis som ”Gustav III”.
– Att två produktioner var på Dramaten i Stockholm under ett och samma år är än i dag är helt unikt. Jag minns hur Sigge Fürst och många andra av skådespelarna i Stockholm stod i kulisserna och levde med i musiken, säger Claes Weinar.
– Olle var Bernardo, ledaren för Sharks, och jag var Anita – hans flickvän. Publiken i Stockholm tog verkligen emot den på ett fantastiskt sätt. Det var urhäftigt, säger Yvonne, som också lyfter fram Olles skicklighet och fingertoppskänsla som regissör.
– Olle var i sitt absoluta esse, när han regisserade ”Grabbarna i 57:an” i de gamla miljöerna på Saltängsgatan. Han hade allt på sina fem fingrar och fick med glädjen, känslan och humorn hos alla. Det är ingen lätt genre, men Olle satte den, säger Yvonne Lundeqvist.
Olle Johansson blev 84 år och sörjs närmast av sin livskamrat Ingvar.