Manus: Nasim Aghill, Barakat B. Ghebrehawariat, Yodit Girmay, Rojda Sekersöz, Nachla Vargas Alaeb.
Regi: Nasim Aghill
Skådespelare: Alejandra Goic, Emil Grudemo El Hayek, Ardalan Hakim Fard, Bahareh Razekh Ahmadi, Johanna Skobe/Maria Granhagen
Premiär 2 oktober, spelas till 7 november
Det brinner i förorterna. Husby, Skäggetorp, Ryd, Rosengård, förorter i Paris, London, Los Angeles. Pjäsen vill gestalta förtryck, orättvisor, rasism och marginalisering i dagens samhälle. Man vill också skildra polisens övervåld och mediernas vinklade roll i rapportering. Ämnet är hyperaktuellt och föreställningen torde ge upphov till många diskussioner i skolor och på arbetsplatser.
Publiken aktiveras hela tiden in i förloppen. Vi balanserar på plankor, symboliskt ställda på små huskroppar. Marken brinner och teaterröken pumpas ut i salongen. Ett annat bra grepp är att publiken ställs i mitten på den fyrkantiga scenen. Skådespelarna minglar i jättestora munkjackor. På väggarna finns olika slagord textade på tyg.
Sedan uppmanas vi att sätta oss på de höga bänkraderna. Då och då förflyttas vi till olika platser. Ingen kan sitta lugnt eller slöa till. Det finns det inte tid till. Tidsläget är hett och desperat. 40 procents arbetslöshet i Husby. Ingen lyssnar, klart att det brinner.
Talkörer, musik, hög rörelseenergi och högt tempo präglar den en och halv timme långa föreställningen. Slagordsteater kan man kalla det. Och visst påminner formen också mycket om det sena 60-talets och tidiga 70-talets politiska teater. Ärendet är angeläget och viktigt. Men några kritiska synpunkter kan dock läggas. Skådespelarna blir mera megafoner för åsikter än självständiga personporträtt. Konstnärligt vore det bättre om också den andra sidan fick ett par gestaltande porträtt, till exempel en polis och en ”medelsvensson”. I bra teater ska motsatta parter göras lika starka och ha effektiva motargument. Motsägelsernas kraftverk kryddar konsten.
Å andra sidan är det lätt att förstå den desperation och frustration som finns i förorter. Och förmodligen har flera i den unga ensemblen själva bittra erfarenheter av frustrationer, utanförskap och majoritetssamhällets oförstående. Och konsten/litteraturen görs levande, som Georg Brandes myntade redan på 1870-talet, genom att ”sätta problem under debatt”.