Av och med: Andreas T Olsson
Riksteatern, KariL
31 mars
En fantastisk föreställning av den mångbegåvade Andreas T Olsson. Och publikens gensvar blev enormt. Det är ytterst sällsynt på Sagateatern att hela publiken ställer sig upp efter slutscenen och applåderar in skådespelare igen.
Han har gjort allting själv: text och suveränt manus, dramaturgi och rollgestaltningar. Med lite hjälp av Gösta Ekman, V.I.S, Vän I Salongen. Med klassiskt kända exempel ur teaterhistorien belyser Sufflören sin egen roll och sina relationer till både författare, skådespelare och regissörer. Han vill framstå som både obetydlig och betydelsefull, anspråkslös och anspråksfull på samma gång.
Ur andras rolltolkningar av Pyrramus och Thisbe, Hamlet, Romeo och Julia, Cyrano de Bergerac ges en omåttligt rolig, satirisk och komisk drift med fåfängliga och egocentriska teaterdivor. Man tycker sig höra ekon från Anders de Wahl, Georg Rydeberg, Ulf Palme, Ingmar Bergman, Jan Malmsjö, Tommy Berggren, Sven Wollter, Torsten Flinck m.fl. Även Lars Norén får en känga, eftersom det bara grymtas i hans pjäser.
Men Sufflören älskar Teatern med stort T. Det är hans hem, hans plats på jorden, där han finner mening och riktning. På de tiljor som sägs vara världen – där kan dock ibland uppstå slukhål. Samtidigt undervisar han oss i både sufflör- och teaterkonstens ABC, en briljant underhållande och rolig dubbellektion under 1 timme och 20 minuter. Garanterat inte tråkigt en sekund.
Andreas T Olsson håller nog med Sufflören. Som skådespelare behärskar han yrket in i minsta detalj. Hans röst är en hel orkester av moduleringar, fraseringar och variationer. Han kan verkligen texta och betona så varenda vokal och konsonant får ett eget liv och uttryck. Gestik och mimik är plastiskt exakt med en enorm variation. Visst kan man å andra sidan säga att hans utspel ofta är väldigt teatraliskt och överdrivet utstuderat förkonstlat. Men här hör det till spelets regler, eftersom så många exemplifieringar är hämtade ur teaterhistoriens skattkammare.
Sufflören har det minsann inte lätt bland alla självupptagna och uppblåsta posörer. Inte sällan blir han en hunsad underdog, som visserligen inte längre sitter i sin lucka, utan på sidan av scenen. Men även i underlägen kramar han fram komedi, skratt men också inlevelse och sympati, helt befriad från sentimentalitet.
Andreas T Olsson måste vara ett teaterns underbarn. Vi kunde ifjol se föreställningen på TV och även hans träffsäkra kortserie ”Taxi”, där paret tjafsar i baksätet. Men live på scen slår han allt. En yrkesman solo in action som publiken bara faller platt för. Applåder! Bravissimo!