Regissören Johan Huldt tillsammans med skådespelarna Ann-Sofie Andersson Kern och Sven Angleflod.
– Det brinner!
Sven Angleflods karaktär rycker upp dörren till den kraftigt rykande boden och hinkar in vatten. En av hans karaktär det vill säga, han spelar nämligen flera stycken. Det gör även hans motspelerska, Ann-Sofie Andersson Kern. Men inte nog med att duon gör samtliga roller i föreställningen – beroende på vilket val som görs i öppningsscenen kan handlingen gå åt två olika håll, som förgrenar sig i fyra olika berättelser med åtta möjliga slut. Det är publiken som fattar de avgörande besluten åt karaktärerna. Skådespelarna måste alltså kunna växla fritt mellan de olika möjliga scenariona.
– I princip delar vi på åtta timmars text, säger Sven Angleflod.
"Alla mina liv" är skriven av dramatikern Alan Ayckbourn på 1980-talet. På grund av dess omfattning spelas den mycket sällan, men nu har Östgötateaterns Johan Huldt antagit utmaningen att regissera den.
– Grunden i storyn är dels det här med parallella universum och dels vilka val vi gör. Forskare har räknat ut att människan gör omkring sjuttio val varje dag. En del av de valen spelar inte så stor roll, men andra blir livsavgörande. Och det är lite vad det här handlar om, berättar han.
– Jag tänker på filmen "Sliding Doors". Att hela ens liv kan ta helt olika vändningar beroende på om man missar tunnelbanan eller hinner med den. Jag har alltid funderat över mitt eget liv på det sättet, säger Ann-Louise Andersson Kern. Sven Angleflod instämmer.
– Det tror jag vi alla har, särskilt när ens egen tillvaro känns trist. Då är det lockande att tänka på det parallella livet.
Johan Huldt berättar att föreställningen spänner mellan olika genrer, men att humor och igenkänning är centralt.
– Som publik vill man se en del av sig själv på scen.
"Celia är lite nervig men vill gärna vara ordentlig. Hon ligger ganska nära mig själv", säger Ann-Louise Andersson Kern om en av sina karaktärer.
Hur tar ni skådespelare er an det här projektet?
– Det har varit som att gå runt i en snårig skog och ibland få pinnar i ansiktet som knuffar en åt någorlunda rätt håll. Det var nog bra att vi inte insåg från början hur mycket arbete som skulle krävas, för då vet jag inte om vi hade sagt ja. Men det är ju en rolig utmaning. Man kan inte tänka på allt på samma gång utan får börja repetera en pjäs. När den sitter har vi lagt på nästa, säger Ann-Louise Kern.
Sufflören Ulrika Gustafsson hjälper skådespelarna att hitta rätt replik i djungeln av text. "Det handlar om psykologi, att vara lyhörd och läsa av skådespelarna", säger hon.
Skådespelarna är eniga om att det inte skulle gå utan sufflören Ulrika Gustafsson. Det är lätt för dem att hamna fel i djungeln av text, och då är det hennes jobb att hjälpa dem.
– Man ska som alltid kunna manuskripten och här uppfinna ett system för att snabbt hitta rätt bland de olika versionerna då publiken fattar rollernas beslut. Arbetet handlar mycket om psykologi, man måste kunna förstå vart skådespelarna är på väg även om repliken inte är helt rätt, säger hon.
Hur kommer ni att må under spelperioden?
– Eftersom man inte vet vad som ska hända kommer nog varje föreställning bli som en slags fest, säger Sven Angleflod.
Ann-Sofie Andersson Kern menar att de aldrig kommer att kunna slappna av och få rutin på spelandet.
– I vanliga fall efter en premiär kan man känna någon typ av lugn och trygghet, men det kommer vi inte ha nu.
"Det brinner!"
Regissören har en mer drastisk liknelse.
– På ett teatermuseum lärde jag mig att adrenalinpåslaget som en skådespelare kan ha under en premiär är jämförbart med det hos en person under en pågående bilolycka. Det kommer att bli som bilolyckor varenda kväll för er.
– Hoppas vi inte kraschar, säger Sven Angleflod.