– Nu blir det extra allt!
En pappa med omisskännlig östgötsk dialekt försöker peppa sina barn i trappan upp till glasdörrarna som leder in till museet. De undrar vad som finns där inne.
– Jättemånga gamla tavlor och skulpturer, svarar pappan och föser barnen framför sig.
Den lilla scenen sätter någon slags ton för uppdraget: Att hitta östgötska inslag i det som ska vara hela Sveriges konstmuseum.
Med hjälp av Lars-Ove Östensson, konsthallschef på Passagen i Linköping, och en icke namngiven intendent på museet har jag fått en lista på 15 av de många östgötska konstnärer som finns representerade i samlingarna. Totalt har museet samlat på sig över 700 000 verk men bara 5 000 visas i utställningarna just nu. Alltså finns det många östgötska konstskatter som hålls gömda i väntan på sin chans att få skina i de stora salarna med de förbättrade naturliga ljusinsläppen.
Det första som möter en när man kliver in genom entrén och tittar upp för de stora trapporna är Carl Larssons målning av Gustav Vasa ridandes in i Stockholm på midsommarafton 1523. Den gamle kungen har förvisso bott en tid på Linköpings slott och finns där i vaxversion men mycket mer än så har han inte med Östergötland och östgötsk konst att göra.
Om man däremot knallar upp för trapporna och in genom dörren under den väldiga målningen hittar man de första fynden med östgötsk proveniens: I 1500-talssalen finns en förgylld trärelief av redan nämnda Vasa som har hängt i Örtomta kyrka och mitt emot finns en dryckeskanna som har tillhört hans barnbarn Johan, hertig av Östergötland.
Riktigt spännande blir det först i 1800-talssalen men innan man når dit passerar man 1700-talssalen och där finns ett, om än litet, intressant östgötskt inslag. I bakgrunden av en tavla föreställande Choi Afock (som sägs vara den första kinesen att besöka Sverige) sitter Aurora Taube – som var gift med greven Jean Jacques de Geer av Finspång.
Nåväl, i det gulmålade 1800-talsrummet hänger två verk målade av två östgötska giganter. Ovanför Carl Wahlboms ”Gustav II Adolfs död i slaget vid Lützen” hänger August Malmströms ”Älvalek” som skänktes till museet av hans gode vän Karl XV.
Malmström föddes på torpet Nubbekullen i Västra Ny utanför Motala 1829 och blev under sin karriär en av landets mest hyllade konstnärer. ”Älvalek” är en av hans många tavlor med fornnordiska motiv. En annan, ”Ingeborg mottager av Orvar Odd underrättelsen om Hjalmars död”, hänger i rummet bredvid. Någonstans i de gigantiska samlingarna finns också hans oavslutade studie "Bråvalla slag" om det mytiska slaget utanför Norrköping.
Ett penselkast bort från ”Älvalek” hänger Åtvidabergsonen Marcus Larsons ”Vattenfall i Småland” – en naturromantisk bjässe på 190 gånger 233 centimeter från 1856. Det är också den tredje och sista målade tavlan av en östgöte som går att hitta på museet i dag.
Målade tavlor ja, en besökare på jakt efter östgötska pärlor får inte missa Märta Måås-Fjetterströms vävda ”Enhörningen i skogen” bland 1900-talskonsten. Måås-Fjetterström föddes i Kimstad 1873 och växte upp i Vadstena innan hon flyttade vidare runt om i landet och blev en av våra främsta textilkonstnärer. Hennes vävnader går också att se på Louvren i Paris.
Ute vid trapporna står den före detta Kisabon och justitiekanslern Göran Lambertz. Förutom vad han trodde var en tavla av Linköpingskonstnären Johan Krouthén har han inte noterat några östgötska alster.
– Nej du, det dyker inte upp några i huvudet. Men museet har fått ett fantastiskt lyft och idén att hänga i tidsordning är bra. Sen kände jag väl kanske att det var lite plottrigt här och där, skönheten hos en del verk går lite förlorad, säger han innan han skyndar ner till utgången.
De oupptäckta verken på den östgötska skattkartan som den icke namngivna intendenten skickade med mig börjar ta slut. Kvar finns dock ett knippe skålar, vaser och kannor tillverkade vid Reijmyre glasbruk och lervasen ”Näckroslock” av Mary-Ann Tollin-Verde från Linköping.
Hemma i Östergötland finns mycket mer av hennes konst, keramik såväl som tavlor, att skåda både på Östergötlands museum och Norrköpings konstmuseum. Hennes blå vas med näckrosbladet på toppen blir också det sista östgötska fyndet för den här gången. För den som letar noggrant, läser på och är generös med vad som räknas som ”östgötskt” går det säkert att hitta mycket, mycket mer. Och om man är ledsen över det relativt skrala östgötska utbudet i museet går det att glädja sig åt att huset är byggt av sten från Borghamn utanför Vadstena.