Viktor Andersson: Debutant i glömskans tecken

Våren är debutanternas tid på de svenska bokförlagen. En av årets unga romandebutanter är Viktor Andersson, tidigare journalist på Corren i Mjölby.Hans roman "Hon" är en kärlekshistoria som går i glömskans tecken.

Viktor Anderssons romanfigur, med samma namn, tittar gärna bakåt och försöker minnas vad "hon" hette.

Viktor Anderssons romanfigur, med samma namn, tittar gärna bakåt och försöker minnas vad "hon" hette.

Foto: JESSICA GOW / TT

Stockholm2013-12-31 17:15

Huvudpersonen i "Hon. En relationsroman" är en 23-årig journaliststudent som våndas över den relation som just tagit slut. Han grämer sig än mer över att han inte minns sin kärleks för- eller efternamn. Hans eget namn är däremot tydligt utskrivet: Viktor Andersson.

Skicklig autofiktion

Är det samme Viktor Andersson, som just nu sitter framför mig på ett fik i Stockholm, där han bor sedan ett halvår. Författaren svarar vare sig ja eller nej på frågan.

– Den fördel jag har av mitt namn är att jag ändå med viss trovärdighet kan hävda att det är någon annan. Det finns inte bara en Viktor Andersson, vi är ju ett gäng, även om vi träffas väldigt sällan, säger han roat.

I "Hon" använder han skickligt autofiktionen för att ge berättelsen dubbla bottnar. Många av de yttre detaljerna om bokens "Viktor Andersson" stämmer helt och hållet överens med hans egen levnadshistoria. Han är också född och uppvuxen i Östergötland, har studerat journalistik och är i nästan samma fas i livet som sin romanfigur.

– Jag tror att när man sätter sig ner och börjar skriva sin första roman så skriver man i jagform, för det är enkelt. Det kan alla, säger han och fortsätter senare:

– Upprinnelsen till boken var att jag började känna känslan av ett slut. Inte bara slutet på en relation som man skulle kunna tolka det, utan slutet på en tid, en period i mitt liv, en situation och ett tillstånd. På något sätt ville jag rädda det jag kunde ta med mig från den situationen.

Andra slukarålder

Man skulle kunna tro att Viktor Andersson har skrivit hela livet, men faktum är att det dröjde ända till gymnasieåldern innan han hittade tillbaka till barndomens läslust – och i förlängningen till skrivandet.

– Plötsligt satt jag där med en bok i min hand som inte var en ungdomsroman. Det blev som en andra slukarålder för mig. Det var då jag började använda mitt bibliotekskort på riktigt, jag läste allt som Hjalmar Söderberg hade skrivit, allt av Willy Kyrklund och allt som Karin Boye skrivit, berättar han.

2009 var han nominerad till lilla Augustpriset för sin novell "En dröm i slutet av november" och som 21-åring fick han ta emot pris i tävlingen Unga berättare i Norrköping. Men det är "Hon. En relationsroman" som han betraktar som det första riktiga steget in i författarskapet.

– Jag förnekar allting som jag har skrivit före den här romanen. Det är först nu som jag känner att jag kan börja stå för det jag skriver. Det som har varit tidigare har bara varit skisser och övningar i skrivandet.

Standardfrågan "när bestämde du dig för att bli författare?" återgäldas inte med något standardsvar.

– Jag kommer väl från ett sådant sammanhang och en sådan bakgrund där man inte kan säga att man vill, ska eller tänker bli författare. Då får man säga någonting annat i stället: att man tänker bli journalist.

Vad är det för sammanhang du kommer ifrån?

– Ett där man inte riktigt ser författarskapet som ett yrke. Där den enda bilden man har av författare är sådana man har sett sitta i morgonsoffan i tv. (TT)

Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!