Och visst.
– Jag har ett par böcker till i mig, en som kommer att handla om just Python och ”Pang i bygget”, säger han.
Han är rätt utmattad när vi träffas – han reser just nu jorden runt för att ge intervjuer i samband med att boken ”Men hur som helst...” publiceras. Den har visserligen fått ganska vass kritik i hemlandet England, men John Cleese noterar med tillfredsställelse att den är en bästsäljare.
Boken handlar om hans barndom, om uppväxten, om livet på college och om de första mötena med de fem andra unga män som tillsammans med Cleese skulle bli Monty Python. Mycket utspelade sig för länge sedan, och Cleese beskriver detta utförligt och i detalj. Har han fört dagbok? Gott minne?
– Nej, inte alls. Folk undrar om jag har fört anteckningar under mitt liv, men det är snarare så att jag har haft bra minne när det gällt vissa saker och vissa personer. Jag kan titta på fotografier och komma ihåg deras namn och händelser. Jag kommer ihåg mina lärare och vissa klasskamrater. Det finns självfallet luckor, men om du skriver om det som varit meningsfullt för dig själv, och det som varit viktigt, så blir det till sist ett porträtt av en person.
– Jag har väldigt få foton som jag har kunnat gå tillbaka till, så mest har det varit att återvända till minnet av sådant som jag tyckt har varit viktigt eller roligt i mitt liv.
Under många år bodde John Cleese i Santa Barbara norr om Los Angeles. Han flyttade tillbaka till London för fyra år sedan, detta av flera orsaker. Dottern Camilla (från äktenskap nummer två) hade blivit drogberoende (hon är nu drogfri efter ett antal behandlingar och stöd från inte minst fadern), han hade tröttnat på vad han menar är den alltmer förvirrade politiken i USA och han fann att han plötsligt fick fler jobberbjudanden från det gamla hemlandet.
Det han numera tycker är roligast att göra är röster till tecknad film.
– Det är ett underbart jobb. Du behöver inte gå upp tidigt på morgonen, du är ensam i studion och du kan göra en mängd olika varianter, som de sedan kan animera till. Det finns ingenting som är bättre.
Nu i somras genomförde de fem i Monty Python en serie utsålda föreställningar på O2-arenan i London. Cleese tror att de alla tjänade ungefär en miljon pund var. En rad gamla klassiska sketcher framfördes på nytt.
– Och ingen klagade, vilket säkert berodde på att alla i publiken var Python-fans. Hade vi varit en okänd grupp som hade velat framföra det här materialet i tv i dag, hade vi fått nobben. Alla är så oerhört försiktiga och politiskt korrekta, ingenting får utmana. Det var annat när vi gjorde de första Python-showerna för BBC. Vi fick helt fria händer.
När han numera tittar på Monty Python konstaterar han hur sketchprogrammen självfallet är mycket ojämna, det som fortfarande håller varvas med det som inte är speciellt roligt.
– Jag tycker ”Pang i bygget” har hållit bättre. Det finns en rak linje genom de tolv avsnitten som gör att de känns jämnare.
Av de andra i Python har han mest kontakt med Eric Idle och sporadiskt med Michael Palin (fast han börjar låtsas att han gäspar när vi talar om dennes reseprogram). Kontakten med Terry Jones och Terry Gilliam är minimal. Och någon mer återförening lär det inte bli. Vad John Cleese själv skulle vilja göra är dokumentärer för tv. Han har en idé:
– ”What religion could have been if the church hadn’t fucked it up”. Det är väl en bra titel? (TT)