- Det är en kort dikt, men den är ohygglig, konstaterar han.
Han har skrivit sedan han var 7 år gammal, varit publicerad i 41 år, hyllats för det nakna och ärliga tilltalet i sina dikter, men aldrig tidigare berört sin pappas död i skrift.
I dikten "Höljt i dunkel" beskriver han hur fadern går ut genom dörren en nyårskväll för att aldrig komma hem igen - "varför är höljt i dunkel/och kan aldrig redas ut".
- Det är svårt att säga varför det inte har känts rätt att skriva om det förut. Jag har ju skrivit en hel del texter om min relation till min mamma, så jag har funderat på det länge. Det är bara det att jag ju aldrig kände min pappa. Jag var två år när han försvann så det fanns inte så mycket att skriva om.
En del skulle kanske ha tagit chansen att skriva om frånvaron och saknaden ändå, försöker jag. Svaret blir lakoniskt.
- Den känslan genomströmmar väl det mesta jag har skrivit genom åren.
Han sitter i en förlagsstol med en e-cigarrett i handen och den kritstrecksrandiga kostymen oklanderligt knäppt. Bruno K Öijer är mitt uppe i en karusell av intervjuer - "ändå tackar jag nej till 99 procent" - med en obehaglig känsla i bakhuvudet av att ständigt bli försedd med en förproducerad etikett.
Nästan alla artiklar om honom innehåller ord som en gång kanske hade en farlig laddning - "outsider", "rebell" - men som nu mest känns som tomma floskler.
- Jag har aldrig påstått att jag är en outsider i hela mitt liv, säger han. Just i min strävan att inte vilja vara med så är jag i högsta grad med - kanske mer än någon annan poet i landet. Jag kan tänka mig att en outsider är någon som kanske säljer tre ex av sin diktsamling eller inte får ut den över huvud taget. Jag tycker inte att det stämmer på mig.
Vid det här laget är Bruno K Öijer en av landets mest omhuldade och uppskattade poeter. I bokbranschen betraktas poesin numera som en död genre försäljningsmässigt, men hans diktsamlingar är fortfarande efterfrågade och hans framträdanden inför publik lockar lika mycket folk som rockkonserter.
- Det mötet är väldigt belönande. Det går inte att beskriva, men det fyller ett stort rum i mitt liv. Jag kan inte sätta ord på det, men det är enormt hoppfullt alltså.
Och trots att känslan av förgänglighet präglar även den nya diktsamlingen, som döpts efter Edgar Allan Poes vackraste och sorgligaste kärleksdikt "Annabel Lee" från 1849, finns här också hopp och humor. I dikten "Fantasin" berättar han om en episod från sjätte klass. De andra barnen skriver uppsats om utlandsresor och bilutflykter de gjort under sommarlovet medan diktjaget levererar en helt påhittad historia om en skadad spindel som han tejpar ihop och räddar.
Självklart är det den uppsatsen som läraren läser upp högt inför klassen.
- Det var viktigt att dikten skulle utstråla frihetsglädje. Andemeningen är ju den att fantasin och inbillningskraften blir ett värn och ett försvar som man också kan använda till att lura folk och skaffa positioner.
Redan tidigt satte han sina fantasier på pränt. Hemmet var fattigt och innehöll bara några få böcker - Jack Londons "Varghunden", en visbok av Evert Taube och första delen av Vilhelm Mobergs utvandrarepos - men ändå visste Bruno tidigt att han också ville skriva och bli publicerad. Alltså gick han till den lokala tobaksaffären med sina första alster.
- Det var ett av de få ställen där jag hade sett att det fanns böcker, du vet deckare och cowboyböcker. Tobaksmannen lurade mig, han sade att han skulle publicera dem och så fick jag en påse med lite godis som tack.
Om fantasin varit en ständig drivkraft har ilskan - över orättvisor, skövling och mänsklig dumhet - också följt honom genom författarskapet. I hela sitt liv har han slagits för poesin och med poesins hjälp.
- Hur jag orkar? Det faller sig helt naturligt för mig. Jag har inga problem med det, det är inte det minsta jobbigt, alltså, säger Bruno K Öijer. (TT)