– Vi skulle premiärvisa ”Flickan” som skulle tävla på filmfestivalen där. Jag kom på planet i sista minuten, satte mig längst bak. Andades ut, slöt ögonen. Så var jag plötsligt ute i skogen, där fanns mannen och hans dotter. De hade flytt och slagit läger. Frågorna kom: Vad har hänt? Var finns mamman? Bor de där i skogen?
Här fanns en fängslande berättelse om två både starka och utsatta människor, det kände hon på en gång.
– Historien var nästan färdig, jag förstod den, inspirerades av den. Som barn läste jag ofta överlevnadshandböcker och äventyrsböcker, Huckleberry Finn och sånt, och fantiserade om att rymma hemifrån.
Men filmidéer får du väl hela tiden? Vad var det för speciellt med denna?
– Nej, nej, jag får väldigt få idéer. Men jag går runt och samlar hela tiden, på stoff, situationer, intryck och människor. Många fragment men sällan något som ligger till grund för ett helt filmmanus. Dessutom håller det inte att visa upp något halvdant för en producent, det vore slöseri med tid för alla parter.
På hemväg från Berlin, i taxin från Arlanda, berättade hon om idén för maken och regissören Fredrik Edfeldt. De drog in en producent i projektet och arbetade av och till med manuset, i drygt ett år.
För en månad sen premiärvisades ”Faro” för en begeistrad publik på Göteborgs Filmfestival.
– Det är pirrigt med premiärvisningar, men den här kändes bra. Fullsatt salong, 730 personer på festivalbiografen Draken, som har en grymt stor filmduk. Det var första gången jag såg filmen utan att ha en arbetsuppgift, typ kolla ”den nya ljudläggningen” eller ”eftersynkdialogen”.
”Faros” handling i korthet: En man är efterlyst för mord. Blir han gripen kommer hans dotter Hella att omhändertas. Far och dotter packar bilen och flyr ut i skogen. Den första tiden är lycklig, de jagar, fiskar, samarbetar för att överleva. Efter sommaren är deras roller ombytta, flickan har tvingats växa upp medan pappan förvandlats från vuxen man till en hjälplös pojke. Samtidigt är polisen dem på spåren.
”Faro” har flera beröringspunkter med ”Flickan”, filmen som 2010 nominerades till fyra guldbaggar.
– Ja, det är flickor i huvudrollerna. Filmerna handlar om barn som separerar från sina föräldrar. De rör sig i ett eget universum, är visuellt berättade och har sparsam dialog.
Bär flickorna drag av dig själv?
– Mycket av det man berättar om hämtar man nog ur sig själv. I ”Flickan” använde jag erfarenheter från min egen uppväxt på landsbygden utanför Mjölby. Så jag är kanske mer ”Flickan” än Hella. Att vara barn och försöka ta sig in i livet, det är omvälvande. Och säkert lika svårt i vilket land man än växer upp i.
– Jag tror att barn har en renare blick och en närvaro som vi vuxna inte har. Men som konstnär kan man försöka återskapa den här blicken. Det sker när vi skalar bort allt ovidkommande, allt trivialt vardagsgegg, för att nå fram till det som är verkligt viktigt, fortsätter hon.
Varför utspelar sig era berättelser på 80-talet?
– Eftersom både Fredrik och jag växte upp under den tiden så känns den väldigt laddad. Den laddningen är bra att använda, framför allt för Fredrik. Så all scenografi, alla kläder, alla saker har han en relation till. Det blir sinnligt och taktilt, man försätts i rätt stämning.
– Det betyder samtidigt att mobiltelefoner, mp3-spelare och surfplattor är bannlysta. Filmens poliser får inte använda scannerkameror och det finns inga 3g-master i skogen, säger hon
I dag hade Hella facebookat, eller hur?
– Ja, troligen. Men det är ovidkommande. Kärnan är relationen mellan far och dotter och hur de efter några veckor i skogen börjar skifta roller. Det blir mer enkelt och ursprungligt så.
Att Karin Arrhenius blev manusförfattare beror delvis på hennes kärlek till bilder. Hon började som stillbildsfotograf.
– Jag är rätt sparsmakad när det gäller dialog. Jag tycker inte att man ska behöva prata fram handlingen. I gengäld använder jag andra medel för scenbeskrivningarna, till exempel ljud, ljus, väder och vind, allt som kan ge en viss stämning eller känsla.
Vad skiljer rent tekniskt ett filmmanus från en novell?
– Ja, hur ska jag förklara… börjar Karin och tystnar. Tio sekunder senare:
– Så här skulle scenen ”Lollo och Karin på Garbo’s Café” kunna börja:
Interiör: CAFÉ SÖDERMALM STOCKHOLM. DAG
Ett enkelt café, nästan tomt på folk. På väggarna hänger olika inramade bilder av Greta Garbo. Ett fönster vetter ut mot ett litet torg.
Det snöar lätt. KARIN, 39, sitter ensam vid ett bord med en macka och kaffe. LOLLO, 38, kommer in och går fram till bordet.
LOLLO
Vad är det du håller på med?
Karin hajar till och ser upp på honom.
KARIN
Vad är det med dig? Sluta!
Lollo sätter sig ned. Han ser ut genom fönstret där en grupp skolbarn går över torget.
LOLLO
Vad har du gjort med vår son?
– Alltså, det här är ju en väldigt kass scen, helt utan undertext. Men du förstår principen. I ett filmmanus måste det finnas en kärnfullhet. Varje mening ska leda framåt till nästa scen. Ellerså ska det finnas en undertext som ligger och pyr, något som skaver, att det står något på spel, förklarar Karin.
Men slumpen styr ju mycket. Att vi hamnade här på Garbo’s Café var ju en tillfällighet.
– Nej, ingen slump. Sätter jag oss i ett filmmanus på Garbo’s café, så måste det ha en betydelse. Varje byggsten ska vara betydelsebärande. Huvudpersonerna är kanske gamla filmnördar. Eller har dåligt med pengar och vet att det är billigt här. Lollo är kanske kär i henne som driver caféet. Men nej, ingen slump.
Varför heter filmen ”Faro”?
– Faro är en plats i Portugal, som pappan berättar om. Den är deras Utopia, en plats de drömmer om men som de aldrig kommer att komma till.
När du nu ser den färdiga filmen, känner du igen skogen, konflikten, pappan och dottern från bilderna som rullade på planet?
– Allt i ett manus blir inte exakt som man först såg det. Inte minst ändrar skådespelarna på förutsättningarna. Men det är ändå likt bilderna som kom till mig på Berlinflyget.
Och känslan?
– Den är lika stark som då.