En man som heter Owe blev lyhörd ljudmästare

Ett berg av skor är det första vi ser när Owe Svensson tar emot oss en trappa upp i det vackra Östermalmshuset. Arbetsmaterial ska det visa sig. Konsten att få till rätt filmljud kräver både god hörsel och kreativitet.

Owe tar oss med direkt in till sitt arbetsrum. Längs ena väggen står två rader plyschröda biofåtöljer vända mot en filmduk, däremellan ett mixerbord med två stora datorskärmar.

– Jag håller på med ljudet till Roy Andersson nya film, berättar han och tar plats vid spakarna och dämpar belysningen.

”En duva satt på en gren och funderade på tillvaron” ska om allt går planenligt premiärvisas på filmfestivalen i Cannes i maj. Det är Roy Anderssons första långfilm sedan ”Du levande” 2007. Att vi nu ska få en tjuvtitt känns stort ...

– Roys filmer är ju lite speciella eftersom allt ljud läggs på efteråt, förklarar Owe.

Därav skorna i tamburen. De används för att få till exakt rätt stegljud när skådespelarna rör sig på olika underlag.

– Nu ska ni få se något speciellt, en scen som inte liknar något som visats på bio förut, fortsätter han och klickar i gång en av filmens 39 tablåer.

Två resande i nöjesbranschen med kraftig gnällbältesdialekt kliver in på en bar och får snart sällskap av Karl XII. Till häst. Allt medan hans karolinerarmé tågar förbi utanför sjungande ”Karl den tolfte hade hundratusen man”.

Deprimerande grått, helt galet roligt och väldigt Roy Anderssonskt.

Owe visar ytterligare en tablå, där hans känsliga öra direkt hör att några repliker behöver justeras.

– Det allra viktigaste är att dialogen är tydlig och går fram ordentligt. Hörbarhet är mitt signum.

Owe Svenssons samarbete med Roy Andersson sträcker sig långt tillbaka. I slutet av 1960-talet gick de på Svenska filminstitutets filmskola tillsammans. Och direkt efter avslutad utbildning började de arbeta med det som skulle bli en av svensk films stora klassiker – ”En kärlekshistoria”, som hade premiär 1970.

– Ja, det blev ju en fantastisk start på filmkarriären, konstaterar han.

Sedan dess har han arbetat med i stort sett alla stora svenska regissör. Ingmar Bergman, Bo Widerberg, Ruben Östlund, Lars Molin, Stefan Jarl, Björn Runge... Listan över filmer med Owe Svenssons namn i eftertexterna är till synes oändlig. Här finns ”Fanny och Alexander”, ”Lust och fägring stor”, ”Svinalängorna” och ”Återträffen” men också ”Sunes sommar” och ”Svensson, Svensson”.

Snart fyller han 70 år, men har inga som helst planer på att bli pensionär.

– Nej, jag tycker fortfarande att det är så roligt. Så jag fortsätter, så länge jag blir tillfrågad.

Och tillfrågad blir han, i högsta grad. Bland årets Guldbaggebelönade filmer var han inblandad i såväl ”Återträffen” som ”Mig äger ingen” och ”Belleville baby”.

I år tyckte filmbranschen även att det var dags att hedra Owe Svensson med en egen Guldbagge, i en helt nyinstiftad kategori för särskilda insatser. Och av jublet på galan att döma, var det på tiden.

– Ja, publiken ställde sig upp, det värmde verkligen.

I presentationen av dig på Guldbaggegalan talades det om dina känsliga mixaröron. Men vad är det egentligen som utmärker en bra ljudtekniker?

– Att man är lyhörd, har lätt för att samarbeta. Och så ett stort mått humor.

Musikalitet är också en bra egenskap, tillägger han.

– Att få till en bra ljudkomposition med rätt stämning och känsla är lite som att mixa musik.

Och det var med musik som Owes ljudresa började i barndomens Linköping. Under konfirmationsläsningen i S:t Larskyrkan fascinerades han kyrkoorgeln och fick så småning om också lära sig spela av organisten.

– Jag tror faktiskt att det var en tung merit när jag sökte till filmskolan.

Men först utbildade han sig till ingenjör, fick nobben av Saab och Facit och hamnade på LM Ericsson i Stockholm.

– Jag satt vid ritbordet, bläddrade i Dagens Nyheter och fick av en slump syn på Filminstitutets annons, berättar han.

Femhundra sökte, tre kom in. En av dem var en man som heter Owe och som fortfarande nästan 50 år senare med ett lyhört mästerskap berikar vår upplevelse av filmens magi.