Musikal
Cats
Avicii Arena
Andrew Lloyd Webber
Regi: Trevor Nunn.
Koreografi: Gillian Lynne.
Musikalisk ledare: Peter McCarty.
I rollerna (bl a) Gunilla Backman (enda svenska i ensemblen), Lottie Stephens, Sarah-Marie Maxwell, Liam Mower, Maiya Hiakasa och Martin Callaghan.
Fredag 25 november
Betyg: 3
Andrew Lloyd Webbers musikal från 1981 bygger på TS Eliots diktsamling "De knepiga katternas bok" från 1939 och är en av världens mest kända musikaler. Den har spelats i över 40 länder, översatts till 15 språk, setts av över 73 miljoner personer och fick ett evigt liv bland soporna på Londons bakgårdar runt Tottenham Court Road. Lloyd Webber skapade historien för drygt 40 år sedan, men den är fortfarande högaktuell med tanke på dagens hårda klimat och oroliga omvärld.
Om den desperata kampen att tillhöra något du en gång förlorat.
Om hotet utifrån mot din egen värld.
Om drömmen om en annan tid.
Det finns, i sin musikaliska storhet och grund, inte det minsta tvivel om mästerverket, som har en given plats på min egen topp 3-lista av världens musikaler tätt bakom "Les Misérables" och "Jekyll & Hyde".
Jag blev förälskad i musikaldrottningen Elaine Paige, förtrollad av mystiken runt katterna överallt i den nedsläckta New London Theatre i maj 1983 och förlorad i musikalernas oerhörda värld.
Knappa 40 år senare är det fortfarande absolut så.
"Cats" är och förblir egentligen allt du kan önska.
När den så smått lysande uppsättningen från Londons klassiska West End ger sig ut på turné och kryddar sin så skickliga ensemble med Gunilla Backman i rollen som "Grizabella" (hon är alldeles briljant) för att erövra landets tre största inomhusarenor i Göteborg, Stockholm och Malmö så borde det hända något, men här kommer ett men.
Det fungerar inte.
Det känns för lite.
Arenan är för stor.
Tårarna rann visserligen stilla ner för mina kinder, när Gunilla Backman levererade den oslagbara "Memory" och den utstötta och sårade"Grizabella" äntligen fick komma hem igen och bli en del av gemenskapen. Den är, utan tvekan, en diamant och oerhörd mäktig i musikalernas enorma låtskatt, men det magiska ögonblicket försvann nästan lika snabbt som det omfamnade mig.
Precis som när "Old Deuteronomy" (Martin Callaghan) och "Jemina" (Lottie Stephens) inledde den andra akten, som i sig har mer själ och hittar katternas personlighet, och när "Mr. Mistoffelees" (Liam Mower) dansade luften ur arenan.
Jag kan förstå om en produktion av den här klassen på turné kräver sin publik och sin arena, men någonstans tappar till och med "Cats" sin storhet här. Jag vill hellre sitta i en nedsjunken stolsdyna i en teater med sin kristallkrona, enkla barer, trånga korridorer, nötta trappor och slitna väggar, som kan skvallra och berätta historier från då till nu, och ha kontakt med scenen.
Det försvinner för mycket på vägen den här kvällen i Avicii Arena.
Det är smått omöjligt att ge "Cats" rättvisa och kärlek med tanke på den väldiga rymden och de stora avstånden i sport- och konsertarenan på söder i Stockholm. Två skärmar, en på vardera sida av scenen, tar dig visserligen lite närmare de olika katternas sköna, explosiva och skickliga dans och underbara miner. Det räcker dock inte för att beröra hela min musikaliska själ.
Det är, som sagt, bra, men inte i klass med "Cats".