Henrik Schyffert: Var inte rädda.
Flygeln, Norrköping
27/1
Betyg: 4
Henrik Schyffert har blivit folkkär. Ja, tonen är landsfaderlig när veteranen turnerar med sin ståuppshow ”Var inte rädda!”. En mikrofon och ett stativ är allt som behövs för att försäkra oss om att homofobi, rasism, Sverigedemokrati och Me too handlar om djupt rotade rädslor. Det är inte nyheter men det ska till en Schyffert för att det ska sjunka in.
Humor är färskvara och få komiker utvecklas från bångstyrig, ironisk snorvalp med förkärlek för busringning via radio till en filosofie magister i komisk vetenskap. Han driver hejdlöst med publiken men har samtidigt gått vetenskapligt till väga. Under repetitionsarbetet bjöd han in Sverigedemokraterna för att empiriskt pröva sina skämt på en grupp han i förstone driver med och i sistone förväntar sig finna i sin publik. Uppstarten till forskningsprojektet om våra rädslor var ett hatmejl från nättrollet ”Oden Korsfarare” som gav sig den på att sätta dit Schyffert för feghet. Showen blir en bekräftelse till Oden: ”-Javisst, jag är skiträdd för alla möjliga saker”, erkänner han och så sätter igenkänningskomedin i gång.
Det här är humor för den ironiska generationen, för oss som är medelålders och enligt evolutionen skulle varit döda sedan ett flera år. Det här avsnittet i föreställningen är bäst: Tesen om vår åldersnoja handlar om att fram till 1840 levde vi bara 42 år. Vi är alltså egentligen stendöda och det är ingen slump att min generation karlar springer livet ur sig i diverse maraton, triathlon, Iron man och Vansbrosim iklädda Pippi-gula t-shirts, tåformade löparskor och skrevsnäva tights. Vem trodde väl att en femtioåring med självaktning på fullt allvar skulle dra på sig detta?
Schyffert vindlar elegant vidare med sina tonsäkra formuleringar. Han har alltid haft perfekt gehör men numera kvalar han in i en annan liga. Han vågar peka på allvaret och ge sig i kast med svåra ämnen – narrens förmåga och tillåtelse att vrida oss människor mellan verkligheten och skrattspegeln tills vi slutligen inte vet vart vi ska fästa blicken. Som när han ger sig in i flyktingdebatten. Det lär ta sju år för en asylsökande man att komma ut i jobb. Det är tusan så mycket bättre än de tjugoåtta år som Svenne Banan lägger bakom sig genom hej matematik, flumgymnasium, föräldrafinansierat sabbatsår i Goa med svanktatuering som bästa resultat och på hemmaplan, en utbildning till bloggdesigner. Samhällsekonomiskt bättre vore det att direkt raka en båtflykting och ge honom en svarttaxi. Underbart. Jag är rustad för 2018. Tack.