Ingen av de fyra har tagit den breda, folkliga vägen via humorprogram i TV, eller liknande. Men The Crypt är ändå fullsatt, vilket visar att det går att få en publik, även om humorn är smalare. Skratten kommer också direkt när Jonatan Unges hysteriska introduktion drar igång.
Jonatan Unge är också först ut på scen. Oavsett om det är avsiktligt eller inte så har han ett något slarvigt rörigt upplägg på sin del. Det är mest löst prat kring olika diagnoser. Han får dock mycket av skratt och på något sätt fungerar det ändå. Det är bara synd att det känns som att han avslutar sitt framförande alldeles för snabbt.
Branislav Pavlovic har en helt annan stil. Han berättar lugnt ett par olika historier, och väver snyggt in skämt vartefter. Han balanserar ofta på gränsen till mer känslig humor, och vid några tillfällen dröjer publiken några sekunder innan några anser det vara ok att skratta. Varpå alla faller in i skratten.
Efter pausen är det dags för Aron Flam. Ofta känns det som att han aktivt tycks arbeta mot att bli accepterad och omtyckt. Men det gör honom å andra sidan ofta mer intressant att lyssna på. Den här kvällen verkar han dock vara på riktigt bra humör, och lyckas riktigt bra med att kombinera provokationerna med skratt.
Sist ut är Ahmed Behran. Publiken är rejält uppvärmd och han får också mest skratt av alla. Hans humor är möjligen mer vanlig än de andras, men han framför den på ett strålande sätt och det är en riktigt bra avslutning av en väldigt kul kväll.