Borde det inte snarare heta att en person är läkare, funderar hon. Visst förstår man vad som menas, skriver hon, men vilket är rätt?
Här undviker man lämpligen att tänka i termer av rätt eller fel. Det finns inga rimliga argument för att det ena skulle vara rätt och det andra fel. Men det hindrar inte att frågan är tänkvärd, och Marianne Junfalk är inte den första som har noterat den här förskjutningen. Olle Josephson för ett intressant resonemang i sin bok "Ju". Han argumenterar för att det här hänger ihop med samhällsförändringar som har inneburit ändrade samtalsmönster människor emellan.
En sådan faktor är inflyttningen till städerna. Stadslivet innebär att man har färre samtal med mer än ett syfte, man pratar oftare med någon man inte känner, ett butiksbiträde till exempel. Man pratar utifrån en viss roll, i en viss situation. Och man rör sig flitigt mellan olika roller: förälder, kund, fotbollstränare ...
Lite tillspetsat: på landet är man mig själv, i staden kliver man in i och ut ur roller.
En del i det här mönstret kan då vara att det ligger närmare till hands att säga att man arbetar som någonting, än att man är någonting.
Till sist en dialektal fråga: Finns det något östgötskt ord som motsvarar arbetselak, vilket en läsare har mött i Kramfors, Ångermanland. Eller ordet kanske är känt också i Östergötland? Det vore intressant att få veta.
Betydelsen är att man arbetar intensivt och blir arg om någon stör.