Valet är medvetet och innebär ofta ett ställningstagande. Den som använder det vill undvika "man", i ett uttryck av genustänkande. Bakgrunden är den dubbla innebörden av ordet man. Dels kan det syfta på en person av manligt kön, dels kan syftningen vara allmän.
Tidigare användes ofta så kallat generiskt han i många sammanhang, det vill säga han användes också vid allmän syftning. Det kan vara problematiskt av både tydlighetsskäl och genusskäl.
Problemet med "man" använt med allmän syftning blir att det manliga kan uppfattas som norm.
Ett svar på detta kan då vara att ersätta man med "en". "Ibland får en gå på restaurang", är ett exempel från en feministisk blogg. I en nätdiskussion förklarar en person sin ståndpunkt: "En kan inte använda ett uttryck som förvandlar ett kön till norm, och därmed bidrar till att stärka de patriarkala mönstren i vårt dagliga umgänge."
En använt med den här betydelsen är inte nytt i svenskan. Däremot dyker det nu upp i nya sammanhang och i andra grupper än förr. Den tidigare användning har en folklig, dialektal och vardaglig prägel. Den nya är urban, modern och har sin hemvist hos högutbildade, sannolikt företrädesvis bland kvinnor.
Det är svårt att sia om framtiden för den här användning av en. Men jag har känslan av att hen – som alltså kan ses som i någon mån ett parallellt exempel – sprider sig ganska fort, om inte annat så för att det är praktiskt.
Flera läsare hörde av sig efter förra spalten om emanibus, med betydelsen "i reserv". En läsare känner igen den folkliga användningen från Värmland. Andra påpekar att det latinska uttrycket är in manibus, "till handa" eller "i händerna".