Sedan en vecka tillbaka klamrar jag mig fast i ordet gråzon. Det ger tröst och är något att hålla fast vid när terrorn och ondskan vill dra undan varje fast punkt.
Gråzonen – jag tycker om ordets anspråkslöshet, dess litenhet. Det är ett enkelt ord som låter sig förenas med livet så som det levs i den vardagliga verkligheten. Det har dykt upp i texter under veckan efter dåden i Paris.
IS säger sig uttryckligen vilja bekämpa gråzonen. De tänker som Anders Behring Breivik, fast från ett annat håll, som Åsne Seierstad påpekade i DN förra veckan.
Jag läste en ny bok om Peter Mangs, Malmös seriemördare (recenserad på kultursidan i lördags). Han stod inte ut med synen av en svensk, vit kvinna tillsammans med en utländsk, färgad man. För i extremisternas värld ska människor särskiljas. Där finns ingen gråzon.
IS, Breivik, Mangs. De hatar gråzonen. Som ju består av färger. Och komplexitet. ”Tålamodet med det komplexa kan vara själva motgiftet mot tidens hatiska reflex”, skrev Malin Ullgren i en annan DN-text förra veckan, som också hyllade gråzonen.
Språk, litteratur, läsning – i grund och botten handlar det om ett värnande av gråzonen, tänker jag. Den som bemödar sig att söka det bästa ordet säger ja till komplexiteten – ty inget ord är fullt ut samma som ett annat. Med varje allvarligt syftande text kan världens komplexitet öka en liten aning. Därför finns romaner och dikter. Filmer och musik. Och kanske, om jag får önska, minskar därmed utrymmet för dem som ser världen i svart och vitt.