Förra veckans språkspalt om svordomar gav flera intressanta reaktioner. Ett långt och innehållsrikt brev från Sture Eriksson tar sin utgångspunkt i JD Salingers klassiska roman "Räddaren i nöden" från 1951. Boken handlar om den sextonårige Holden Caulfield som relegeras från skolan och tillbringar några dagar på drift i New York. Romanen uppmärksammades bland annat på grund av sitt utmanande språk, med åtskilliga svordomar. Sture Eriksson noterar att orden "fuck you" vid flera tillfällen har en stark verkan på unge Caulfield. Han ser dem klottrade på en vägg, vilket blir chockartat, trots övrig acceptans för svordomar. Han kommer att tänka på sin yngre och högt aktade syster Phoebe och hur hon skulle kunna tvingas möta denna språkliga grovhet.
Tydligen, resonerar Eriksson, var uttrycket vid den tiden långt ifrån den slentriansvordom det har kommit att bli. Så som hos Tony Soprano i tv-serien "Sopranos" som Eriksson använder som exempel. En intressant jämförelse som visar hur de språkliga valörerna kan förändras över tid!
Arne Jarl å sin sida tar fasta på min fråga om huruvida det är värt att lägga möda på att uppfostra barn vad gäller svordomar. Språklig fostran behövs bland annat för att förstå "olika ords inbördes rangordnade laddning", skriver han. Vidare handlar det om att förstå i vilka sammanhang olika ord bör användas. En större förståelse ger ett rikare och mer nyanserat språk.
Till sist någonting helt annat: Är det någon som känner igen ordet "samtajjen", undrar Sven-Olov Stehager. Han exemplifierar med "Den här såg lite samtajjen ut", om en trappa i dåligt skick.
Jag skickar härmed frågan vidare. Vem känner igen det?