Förra veckans språkspalt publicerades på den av fastlagens dagar som kallas blå måndag eller blåmåndag, skrev jag. Och det var förvisso riktigt, men ett tillägg kan vara på sin plats. Ulla-Stina Forsén från Mjölby berättar om en tradition i skolan förr att på blåmåndagen försöka sätta ett blått kryss med krita på kamratens rygg, och ett vitt på vita tisdagen. Men – detta var under påskveckan. Det finns helt enkelt flera blåmåndagar. I det här fallet är det fastlagens måndag som senare har kommit att beteckna också påskens. Påskveckans måndag kallades ibland också magermåndagen, enligt folktro.
Men som jag också nämnde finns ett helt annat slags blåmåndag, vilket historikern Björn Horgby beskriver i ett brev. Den har sina rötter i den förindustriella arbetarkulturen, berättar han, och den kallades även frimåndag. Det hänger ihop med att arbetet på den tiden var uppgiftsorienterat, det vill säga man arbetade tills uppgiften var klar. Veckan bestod då av mindre arbete i början och desto mer i slutet. I kombinationen med omfattande alkoholintag kom måndagarna att bli frimåndagar, dagar då många inte var i skick att arbeta.
Blåmåndagen ansågs av arbetarna som en rättighet, men bekämpades av arbetsgivarna, berättar Björn Horgby vidare. Benämningen "blue monday" finns även i England och USA.
Men i takt med industrialiseringens framväxt ställdes andra krav på en jämn produktionstakt och det kraftiga drickandet gavs heller inte längre något utrymme.