Hur nära varandra vill vi egentligen vara?
Det finns ett särskilt begrepp – sidewalk rage – vrede över personer som inte rör sig i enlighet med storstadens förväntade rytm och tempo. Känslan uttrycks som latent aggression, blandad med klassförakt, över dem som blockerar trottoaren, missar påbjuden högerposition i rulltrappan, förflyttar sig i varuhuset med sävlig tröghet i stället för smidig spaning. Man förväntas ha tränat sina sinnen att parera, undvika kollisioner, hålla rätt avstånd i en kö.
Avstånd mellan kroppar i privata och offentliga rum tillhör de fält av mellanmänsklig kommunikation som vi sällan reflekterar över men som styrs av kultur- och tidsbundna koder. I 1900-talets början ansågs det utmanande att åka spårvagn med sin obscena närhet till andras kroppar och lukter. Ytor skapades för äckel och frivol intimitet. Man måste finna sig i att bli stirrad på av okända människor eller sätta sig på ett säte uppvärmt av en främmande bak.
Numera har vi vant oss. Trängsel i bussar och tunnelbanevagnar medför fortfarande att främlingar förs samman i beröringar som vanligtvis skulle klassas som intima spatiala relationer. Grundtaktiken är att hålla sig så orörlig som möjligt, och om någon kroppsdel råkar nudda en annans, genast dra den till sig. Att åka hiss tillsammans med främmande personer förutsätter samma hårt disciplinerade kropp och blicken riktad rakt framåt (frekvent demonstrerat i tv-serien ”Mad men”). I den spända tystnaden framstår varje förräderi från kroppen själv – hicka, rapning, försyntaste fjärt – som en mardröm.
Samtidigt förskjuts dessa invanda avstånd mellan kroppar med nya riter, umgängesformer och tekniktrender. Otaliga krönikörer har redan påpekat att dagens smarta telefoner har revolutionerat möjligheten att röra sig i det offentliga rummet utan att behöva möta en enda blick. Det innebär frihet att välja bort de blickar man inte vill ha eller struntar i. Men också tvånget att avstå från blickar man borde vilja ha, exempelvis begärsblickar. Bilden av verkligheten förmedlad via sociala medier slår ut verkligheten själv. I stället för att kommunicera med dem som finns i rummet (ett klassrum, ett kafé, ett restaurangbord),
kommunicerar man med andra som inte är där. En ny individ har uppstått villig att få sitt bekräftelsebehov tillfredsställt i hårt selekterade digitala rum.
Individer håller alltså spontant olika avstånd till varandra i olika sociala situationer. Men hur avgörs dessa avstånd?
Läran om kroppars närhet i offentliga och privata rum kallas proxemik (av proxy, nära). Den lanserades av kulturantropologen Edward T Hall i ”The hidden dimension” (1963) och tillhör raden av lite galna, mätbesatta och numera bortglömda vetenskaper av typiskt amerikanskt efterkrigsmärke. I finstilta tabeller försökte han fånga in alla dimensioner av kroppars möten – armbågar, bröstkorgar, blickar, röster, lukter. Till det innovativa hörde att varje enskild kropp tilldelades en bubbla av egen rymd (i dag skulle vi kalla det integritetszon) som reglerade individens känslor av trygghet eller ångest.
I detta projekt var han inte rädd för exakta siffror. De sociala avstånden delades in i fyra zoner:
Intimavstånd (för sex, omfamning, brottning eller viskning): 0-15 cm.
Personligt avstånd (inom familjen eller mellan goda vänner): 46-76 cm.
Socialt avstånd (för kommunikation mellan arbetskollegor, på stranden eller picknickgräsmattan): 1,2-2,1 m.
Publikt avstånd i samband med talande inför publik: 3,7-7,6 m.
Det ideala samtalsavståndet mellan två personer fixerade han till 30 centimeter. För affärssamtal: lite mer. För att markera ogillande eller fientlighet: ett steg tillbaka. Svag belysning eller hög ljudnivå närmade kroppar till varandra. I en viskning touchades intimsfären via andedräkt (fräsch menthol- eller unken kaffedoft), kroppslukt och nuddande beröring.
Siffrornas exakthet kan framstå som komisk, utopisk eller illusorisk. Men de kan fortfarande användas för att utläsa tids- och kulturtypiska mönster för arbetsrelationer, familjeumgänge, retoriska konventioner eller sätt att markera auktoritet. Med tanke på dagens familjegosande i fredagssoffan, kramkulturens genombrott eller krogumgängets tätt hopdragna stolar, kan de tyckas förvånansvärt stora.
Vid svenska riksdagsdebatter är numera talarstolen nerflyttad från podiet för att skapa större rumslig intimitet, och vid amerikanska presidentkampanjmöten – antingen det handlar om en sval lady Clinton eller en grov slugger Trump – hänger jublande människomassor allt närmare det osynliga skranket. Länge markerades akademisk rang med position i rummet: professorer och honoratiores längst fram, studenter och underordnade längst bak. Då byggde systemet på subtila symboliska maktsystem. I dag kan motsvarande rumsliga positioner i närheten av en stjärna, en politiker eller makthavare köpas för pengar.
Så kan man läsa förskjutningar inom den egna kulturtillhörigheten, men också förstå andras. Själv byggde Hall sina siffervärden på intervjuer med vita medelklassamerikaner. Men han skulle inte varit den antropolog han var om han inte framhållit att olika kulturer präglas djupt av olika koder för närhet och avstånd.
I en globaliserad värld och en tid av stora flyktingströmmar, intensiv migration och mångkultur är gränsöverbryggande kulturkompetens nödvändig. Koderna för kroppars avstånd till varandra – att antingen stå för nära eller hålla för stor distans till en främling – är båda vanskliga; det exemplifierades senast i våras när MP-politikern Yasri Kahn vägrade ta en kvinnlig reporter i hand med hänvisning till att det var för intimt enligt muslimsk norm. Bara genom öppenhet och ihärdig kompromissvilja kan vi motverka kulturkrockar.
