Finns det någon nytta med historia? Ibland kan jag som historiker få frågan, ibland kan jag ställa mig den själv. Vore det inte bättre att bara gå framåt och rikta in oss på utveckling, naturvetenskap och teknik och glömma det som varit?
Vi kan tyckas leva i märkliga tider med Brexit, flyktingströmmar och populism, men det är som motvikt mot sådant som historia blir som allra viktigast. Låt mig berätta om en episod som ägde rum nyss som gav mig nytt hopp om att historien – i det här fallet 1600-talet – har något att lära oss som lever nu.
Sedan i våras jobbar jag några dagar i veckan på Julita gård i Södermanland. För den som inte har varit där kan jag rekommendera ett besök i sommar – gården ligger oerhört vackert vid sjön Öljaren ett par mil norr om Katrineholm.
Ett par dagar före midsommar gjorde jag en liten utflykt därifrån till andra sidan sjön, till Österåker kyrka, där jag fått veta att en av Julitas ägare ligger begraven.
Försommarvärmen ligger över åkerlappar och skogsdungar när jag åker till kyrkan. Jag parkerar i skuggan under ett par lindar vid kyrkogården, går fram till porten som står på glänt. Jag trycker upp dörren och det känns som om jag inte får vara där men går ändå in. Jag går långsamt nerför mittgången och ser på tavlorna som hänger mellan fönstren som släpper in solen på ena sidan. Tystnaden är intensiv och det är svalt och torrt därinne. Vid sista bänkraden stannar jag till. Vänder mig om.
Där ser jag den, flera meter upp på den vitrappade kyrkväggen. Det är vapenskölden över Julitas ägare som jag kommit hit för att se. Jag går fram och läser på den. Det står skrivet i versaler med knagglig 1600-talsstavning. Jag läser hans titlar – han var rikets högt betrodde man, han var riksråd och även guvernör över änkedrottningens underhållsländer. Allt mycket värdigt för en adelsman. Därefter står hans namn. Paul Khevenhüller.
Under sitt liv ägde han flera slott, Aichelberg, Landskron och Wernberg, och så det sista märkliga namnet Ivletha som ska läsas som ”Julita”. Under det står det att han ”är född i Kärnten på Wernberg den 23 april 1593 och avsomnade i Stockholm den 9 december 1655”. Han som var född i Kärnten slutade alltså sina dagar i Stockholm av alla platser. Då hade han uppenbarligen också fått en hel rad titlar att ståta med.
Medan jag går tillbaka till bilen börjar jag fundera på hur det kan ha varit för Paul att komma till Sverige och slå sig ner här för snart fyrahundra år sedan. Även om jag lämnar kyrkan i grönskan bakom mig och börjar köra tillbaka mot Julita runt Öljarens blänkande vatten kan jag inte släppa honom.
Den plats där han var född, Kärnten, är en provins som ligger i nuvarande södra Österrike. Då var det en del av det tysk-romerska riket. Landskapet där han föddes är som taget ur "Sound of Music" där grönskande dalgångar breder ut sig mellan alptopparna. Under sin studietid fick han se Paris innan han blev stallmästare, krigare och en gudabenådad ryttare. När han var 23 år gifte han sig med Regina Catharina von Windisch-Grätz. De fick med åren fjorton barn tillsammans.
Familjens liv i Kärnten hade säkert kunnat fortsätta i stilla mak om inte Ferdinand II blivit kejsare över det tysk-romerska riket. Han var strängt katolsk och tolererade inga protestanter i det som var hans arvländer, vilket Kärnten var del av. 1628 införde kejsaren ett förbud mot protestanter där och Paul och Regina Catharina, då 35 respektive 31 år gamla, tvingades fly. Ingen av dem ville överge sin tro. De och tusentals andra hamnade på flykt från sitt hemland.
Det dröjde inte länge innan de sökte en fristad i Sverige. Att landet hade samma religion som de var säkert viktigt, men ännu viktigare var en annan faktor. Sverige var just då involverat i det trettioåriga kriget och Gustav II Adolf behövde både mer soldater och framför allt pengar. Båda sakerna kunde Paul bidra med. Våren 1631 gick han i svensk tjänst och han lovade värva ett regemente och dessutom låna ut en stor summa pengar till den svenske kungen. Det valet blev avgörande. Paul och hans familj stämplades som förrädare av kejsaren för att Paul gått i svensk tjänst och alla hans gods i Kärnten drogs in. Nu fanns det ingen väg tillbaka till Kärnten.
I december 1631 undertecknade Paul och Gustav II Adolf lånelöftet och 70 000 daler bytte ägare som kungen lovade att Paul skulle få tillbaka inom ett år. När året hade löpt ut var läget förändrat. Gustav II Adolf hade stupat vid Lützen. För att få tillbaka pengarna reste Paul till Sverige – men istället för pengar fick han alltså godset Julita. Kort senare blev han svensk adelsman och han tog med sig familjen och sina fjorton barn och slog sig ner på godset vid Öljarens strand.
Berättelsen om hur Paul och hans familj kom till Sverige är intressant genom bilden av hur lätt det verkar ha varit för personer att byta land på 1600-talet. Den som visade sig lojal mot den svenska kronan fick slå sig ner här och fortsätta tjäna landet. Paul hade redan tidigare bevisat att han var både pålitlig och kompetent och han avancerade snabbt i svensk tjänst. Han liksom många andra födda utanför de svenska gränserna blev adelsmän i Sverige under 1600-talet och han fick också plats i den högsta politiska församlingen som var riksrådet.
Jag tror att vi som lever i en tid när nationalstaterna håller på att förändras skulle känna igen oss i 1600-talets inkluderande sätt att se på människor. Den som var bosatt i Sverige och tjänade den svenska kronan kunde gott kallas svensk, oavsett vad personen räknade som sitt ursprung.
Den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna framhöll vid ett tillfälle när han skulle rekommendera Paul för en post att han både var ”god economus och god svensk”. Paul hade blivit svensk – inte genom var han var född – utan genom att han stöttade och var lojal mot den svenska kronan. När han till sist dog gjorde han det symboliskt nog mitt i hjärtat av sitt nya hemland, alldeles invid spisen i Rikssalen på Stockholms slott efter att ha deltagit i dopet av kronprinsen, han som en dag skulle bli Karl XI.
Mycket tydligare kunde hans integration i det nya hemlandet knappast bli. Jag tror att den här inkluderande invandringspolitiken var en grundbult till att det fattigt och glest befolkade Sverige lyckades bli en stormakt under 1600-talet.