I will tell your story if you die
I will tell your story and keep you alive
The best you can
I will tell them to the children
If we have some, if we have some
Den som varit tvungen att byta land på sitt liv kan lyssna på Lalehs ”some die young” på ett annat sätt. Jo jag menar faktiskt byta land på sitt liv. I dag har vi många människor omkring oss som varit tvungna att byta livsscen. Jag tänker på alla som i sitt vuxna, redan påbörjade liv, fick lämna allt. För att skapa en framtid på en plats dit de inte hade några historiska kopplingar. För att ge framtiden en tryggare och mänskligare scen.
Några av dem är min farmor och farfar. Eller mina svärföräldrar. Utsikten blev annorlunda. Kontext, dofter, sunt förnuft och språk. De instämmande nickarna. De talande blickarna. Alla tysta antaganden. Olivträden blev äppelträd. Fikonen blev möjligen jordgubbar. Duvornas milda kuttrande falnade bort och bergen blev till tavlor. Some die young.
Blev av med konturerna
Jag tror till exempel att det i min farfar finns en person som han gömmer inuti och sällan släpper fram, att hans själ och drömmar aldrig flyttade med till Sverige. Och det sorgliga med att lämna sina drömmar är att det effektivt låter syskonen ironi, sarkasm och bitterhet ta plats. Liksom för många andra som bryter upp och börjar om. Det tysta motståndet. Det viskande skriket som alltid finns med i luftrummet; en irriterad dialog mellan att vägra och att inte kunna vara sig själv. Det frånvarande men viktiga steget från ny till nyfiken.
I Sverige blev min farfar av med sina ”riktiga” konturer, sin omtalade handlingskraft. Och jag är rädd att lite av det där också fortplantade sig.
Jag är en syrian född i Sverige och min barndom utspelar sig på tre språk. I den turkiska byn Kerburan, där mina föräldrar kommer ifrån, var turkiskan och kurdiskan ”våra” språk, inte syrianskan! Så när jag växte upp med mitt syrianska kollektiv i Linköpings Skäggetorp fortsatte turkiskan och kurdiskan att vara ”våra” språk. Att vi syskon och kusiner pratade turkiska med varandra var värt att bråka om, en helig strid mellan vuxna och barn. Vi skulle prata ”våra” språk, det var viktigt! Så vi gjorde det. Men så fort de vuxna inte ”hörde” slog vi över till svenska. Det var liksom svårare att leka på turkiska!
Jag längtar ju på svenska. Jag drömmer på svenska. Svenskan är det språk som jag kan flytta runt med, som jag kan klättra högt och bygga om med. Då menar jag inte bara fysiskt utan rent mänskligt i mina relationer och reaktioner. I mina möten och i mitt seende.
Men det är klart att jag ibland ler på mina andra språk också. Blinkar till på turkiska. Kramas på kurdiska. Nickar lagom förstående på syrianska, som jag bara förstår lite.
Att välja namn
När jag blev mamma var inte det svåraste beslutet att välja namn till barnen, även om det också var rätt så klurigt att gallra bort alla namn som bara funkar på ett språk.
Alla i min uppväxt som försökt säg Mehtap på svenska förstår exakt! Eller Bernt på turkiska!
Det senare orsakade alltid en stress i mig – min fantastiske träslöjdslärare hette så och min mamma kämpade alltid med att få till det. Vissa namn går bara inte att förflytta mellan olika språk utan att det låter som att man pratar om någon annan. Vi ville ge våra barn namn som inte gjorde dem till främlingar om de bytte språk. Vi ville ge dem namn som klarade växlingen mellan alla ”våra” språk utan fniss eller osäkerhet.
Finns det något värre än att som barn sitta i väntrummet hos tandläkaren när sköterskan stakar fram det som är så nära förknippat med den jag är: mitt namn! Jag är rädd att lite av de där känslorna fortplantade sig, min självbild påverkades av att mina fröknar inte kunde uttala mitt namn. Ständigt känslan av att vara annorlunda. När jag började sjuan bestämde jag mig för att byta tilltalsnamn till Sussi – pappas favoritnamn Mehtap hörde hemma i den turkiska och persiska poesins månskensstunder!
Men när jag fick mitt första barn var det svåraste beslutet ändå inte att välja namn; det var att välja språk. Vilket språk skulle jag ”ge” mitt barn? Vem var viktig? Vad var viktigt? Och vad är egentligen språket till för?
Vårdandet en boja
Jag tillhör den syrianska/assyriska folkgrupp som i århundraden formats med skyddsglasögonen på. Kultur, attityder, självbild och människosyn har naturligt präglats av att ha varit förföljda, hotade, utsatta och utan egen nation. Det absolut viktigaste blir då att inte förlora sin identitet. Att bevara och bevaka.
Jag förstår det.
Men för mig har det här bevarandet stundtals känts som en boja, en naturlag utan koppling till min vuxna vardag. En väldigt tung börda. Varför måste jag bära ansvaret att vårda min kultur, mitt arv? Varför är jag så rädd att förråda och förstöra?
I en podcastintervju får författaren Theodor Kalifatides frågan varför han valde att inte skriva sina böcker på grekiska. ”Jag upptäckte att om jag fortsatte att skriva på grekiska här så skulle jag försätta mig i en situation av dubbel exil” svarade han.
Dubbel exil! Den ena ofrivillig, den andra frivillig. Språket är en sådan viktig del av verkligheten. I den verklighet jag växte upp i pratades inte om individ, självständighet, min och mitt. I alla fall inte som något positivt eller eftersträvansvärt.
Språk bygger gemenskap
Som barn kände jag att en stor del av min upplevda verklighet inte fanns i språket jag pratade med mina föräldrar. Det vi inte benämner får heller aldrig riktigt ta plats. Då är det inte heller lätt att bygga djupgående relationer eller fundera i mer abstrakta banor kopplade till förändring. Varje verklighet har ett språk som utvecklats i århundraden. Språk bygger gemenskap. Språk är ett sätt att organisera världen. Men när språket tappar kontakten med det sammanhang den ska beskriva så skapas ett vakuum.
För mig handlar språket inte bara om ord och funktion utan också om intonationer och känslor. Innebörder och livslust. Berättelser och drömmar. Just på det språket vill jag prata med mina barn. Och just för mig är det språket svenska!
Så vi klarade bara av att prata turkiska och kurdiska med vårt första barn tills han blev ungefär två. Vi tog var sitt språk, vi hade hört att det var viktigt att vara konsekvent.
Jag tog turkiskan. Att läsa pekböcker på turkiska var inte svårt. Isolerade och definitiva ord som beskriver. Men när det var dags att trösta, bekräfta och hålla i handen blev det svårare. Att relatera till samhället och människorna blev trubbigt! Min fantasi utspelade sig ju på svenska!
Betraktelser och berättelser jag bar på var svårare att översätta till turkiska. Och man ska inte behöva ha en tolkningsbrygga i huvudet när man pratar med sina barn! Ingen ska behöva stanna i växten språkligt. Därför valde vi att växla över till svenska när vårt första barn började på dagis.
"Synd om dina barn..."
Men språket förföljer mig. Mitt val att inte prata ”våra” språk med mina barn har också gett många rätten att ha en åsikt. Argumenten haglar. Tänk att kunna ge sina barn ett gratis språk. Svenska kommer de ändå lära sig på dagis. Hur har du tänkt att de ska prata med släktingarna, med oss? Hur pratar de med mormor? Farfar och farmor? Är det inte synd om dina barn, som förlorar sin identitet? Tappar kontakten med sina rötter?
But how long will your thoughts of valleys stay green,
when the world we were born in changes with seasons
Jag vill våga tro att det finns utrymme för ett bredare synfält. Jag önskar att mina barn lär sig att hitta sin tillhörighet i föränderlighet och dialog med andra människor, oavsett bakgrund och ursprung. Jag vill inte sätta en etikett på dem där ordet “syrian” står med orubblig svärta. Deras identitet behöver inte bygga på att vara en “folkgrupp”, att vara människa är gott och ibland svårt nog. Jag vill ge dem redskap att leva som individer med förmågan att bygga relationer, ta emot och ge kärlek, allt annat kommer sen.
Jag tror att det tysta och oreflekterade bevarandet av något, oavsett vad, gör att vi till slut tappar liv och äkthet. Bevarandet blir till en boja, till ett mål utan innehåll. I dokumentären ”Jag är inte beredd att dö än” säger Laleh: ”Jag är skyldig att vara trygg, respektera den frihet som jag har fått”.
Jag väljer att tro att det är så. Och att trygghet som fortplantar sig är bättre för mänskligheten än en identitet som förstelnar under oket att bevara.