Det går inte att hålla fattigdomen utanför murarna.
Jag gick omkring i Athen i en och halv månad i våras. Avsikten var inte att skriva en artikel, jag samlade inte material utan bara ville se hur alla flyktingar, legitima eller icke, höll sig vid liv.
Eländet var obeskrivligt. Människorna sov överallt, på torgen och i parkerna, i trappuppgångar och på trottoarer. En del hölls inspärrade på uppsamlingspunkter, ironiskt nog kallade hot spots. Gränserna bevakades, stora Natofartyg finkammade Egeiska havet, specialflygplan och helikoptrar likaså. Ändå kom nya flyktingar in i landet varje dag.
Jag hade sett dem själv denna vår på ön Symi. De flesta var unga män, men det fanns också kvinnor och barn. Det var mitt på dagen och värmen var påfrestande. De nyanlända flyktingarna låg utmattade på torget utanför Hamnvaktens byggnad. De talade inte med varandra, de försökte inte tala med någon annan heller. Det rådde fullständig tystnad. De hade överlämnat sig åt sitt öde som denna stund var de två unga hamnvakterna.
Jag satte mig på ett oansenligt kafé på den smala strandkanten. En halvminut senare stod en skönhet framför mig. Hon var lång, ljushårig, smal. Det måste vara en turist som vill fråga mig om något, tänkte jag. Det var kaféets rättmättiga ägarinna. Jag beställde en dubbel espresso eftersom jag visste att en enkel espresso på turistställena i Grekland betraktas som en halv espresso.
– Vad ska det bli av dessa människor, frågade jag.
– Det ordnar sig för dem så som det ordnade sig för oss, svarade hon.
Det var inte mycket folk på kaféet, så jag fick höra hennes historia. I sin mors famn hade hon kommit till Grekland från Albanien. I början var det svårt. Sedan fick hennes föräldrar jobb, hon gick i skolan, lärde sig språket blixtsnabbt och sjutton år gammal mötte hon sin man som var från Symi och...
– Nu har jag två barnbarn.
Så sa hon med en röst full av trotsig tillförsikt.
Jag delade hennes åsikt. Det ordnar sig till slut. Min far var flykting och jag var emigrant. Vi hade klarat oss båda två.
En del debattörer anser att Europa måste vidta ännu strängare åtgärder. När var det senast detta lyckades? Aldrig. Under Medeltiden försökte borgarna i städerna hålla borta de sjuka och de fattiga. De byggde upp murar, de satte upp vakter som bevakade stadsportarna dygnet runt. Ändå kom de ovälkomna in.
USA spenderar enorma summor och sätter in stora resurser för att hålla emigrationen nere från framförallt Mexiko. Det har inte lyckats. Den dåraktige Donald Trump lovar sätta stopp på all emigration och glömmer att hans familj är emigranter. Det finns sådana träskallar också i Europa. De tror att de kan hålla rent omkring sig bara man sätter upp tillräckligt höga stängsel.
Men om Europa gör det förlorar det samtidigt en stor del av sin mänsklighet, kastar bort de mänskliga rättigheter som det under våldsamma konvulsioner har antagit.
Asylrätten till exempel. Den är en av civilisationens vackraste tankar. Någonstans finns det en plats där man är fredad. Aischylos skrev sin tragedi "De skyddssökande" om den. Femtio unga kvinnor skulle tvångsgiftas med sina kusiner. Det ville de inte och de flydde till en närliggande stad, där de bad kungen om skydd. Han var beredd att skydda dem, men han måste fråga folket, som under tiden hade samlats på torget. Alla som ville att flickorna skulle skyddas fick lyfta upp sina två händer. Och det gjorde de. De lyfte sina händer och mänskligheten hade tagit ännu ett steg bort från barbariet.
"Man måste behandla de skyddssökande med rättrådighet", säger Aischylos 2 500 år före oss. Har vi inte blivit lite bättre och lite klokare sedan dess?
Man kan inte låtsas att flyktingströmmen inte är ett problem. Man kan inte lösa ett problem utan några principer och man kan heller inte lösa det bara med hjälp av principer.
De fattigas marsch kommer inte att upphöra eftersom världens rikedomar samlas i färre och färre händer. Begrepp som "mitt land" eller rentav "vi" kommer att förändras.
Vilka är "vi" i dagens Sverige där det finns bortåt 125 nationaliteter representerade? Hur uppstår ett "vi" ur denna blandning?
Det skulle vi kunna bli om vi i varje fall delade några gemensamma värderingar. Men gör vi det? Det är mycket tveksamt. Ändå måste vi lära oss leva tillsammans med detta ständigt expanderande "vi" samtidigt som grundvärden som jämlikhet, alla barns rätt till en bra skola, likvärdig vård och individuell trygghet bibehålls.
Vi måste rentav vara beredda på att de dyker upp ännu fler främlingar. Man hann knappt vänja sig till gipsskatterna – så kallades italienarna på 1960-talet – så dök grekerna upp. Men de var behövda. I efterhand kom deras mödrar och mormödrar och några till och dessa var inte behövda, de var inte nyttiga på arbetsmarknaden, men "vi" hade under tiden stiftat nya bestämmelser och lagar, mer generösa, mer mänskliga och "vi" ville inte gärna gå tillbaka till 1950-talets kalla värld.
Så kom ännu fler flyktingar. Från Kosovo, från Bosnien, från Somalia och strömmarna fortsätter och de kommer att fortsätta. I skrivande stund är ungefär 179 miljoner i världen att betrakta som nomader, utan fast bostad, utan land, utan ett "vi".
Ska vi möta den verkligheten med framgång måste vi ändra vårt sätt att se på den. Flyktingarna måste ses som en investering i vår framtid. Europa åldras snabbt. Den befolkningsgrupp som överallt växer snabbast är pensionärerna.
Om denna trend ska brytas måste vi ta emot folk och ännu mer folk.
Sverige ska inte skämmas. Landet har uppfört sig mer än anständigt enstaka missgrepp till trots. Människorna har i stor utsträckning valt att hörsamma sina samveten mer än plånboken. Det samma är fallet i det betydligt fattigare Grekland. Överallt ser man korgar för mat och kläder till flyktingarna.
Kriget mot de fattiga måste upphöra och kriget mot fattigdomen måste börja. Inget land kan klara av det på egen hand, inte ens det mäktiga Tyskland.
Men "vi", detta svaga, trevande europeiska "vi" kan göra det.