Pop
Border
Det har gått 25 år sedan jag började lyssna på Teenage Fanclub. Året var 1991 och albumet hette "Bandwagonesque". Mjuka sångharmonier och ljuvliga popmelodier kontrasterades mot gitarrmattor doppade i effekter som dist och fuzz.
Samtidigt var det liksom viktigt att man förstod att det Teenage Fanclub gjorde, hade The Byrds redan gjort på 60-talet. Jingel-jangelgitarrer och mjuka mansröster i stämsång var inget nytt, förklarade äldre musikvänner. Även om Teenage Fanclub skapade en mycket mer malande och indieskramlig version av de byggstenarna.
Det blev lite trist att rätt så ofta få höra att flera av ens favoritband bara upprepade sådant som redan gjorts. Jag hann tänka någon gång att om 20 år är det min tur att berätta för kidsen att "det där som era idoler gör, det gjorde Teenage Fanclub redan -91".
Men så blev det inte. Och inte för att jag är vänlig nog att bespara dagens ungdom en läxa i indiepophistoria, utan för att dagens popband helt enkelt inte låter som 90-talets. Sedan studioarbetet flyttades in i datorer små nog att bära med sig, har popen istället korsats med r&b, hiphop, electro och andra genrer som gör den till en mycket mer eklektisk mix än den lite stökigare version av 60-talspop som mycket av 90-talsindien faktiskt var.
Så det finns ingen riktig arvtagare till Teenage Fanclub.
Istället finns Teenage Fanclub kvar. Och inte bara dom. En drös 90-talsikoner såsom The Pixies, Dinosaur Jr och Radiohead är fortfarande aktiva och har släppt nya album i år. Kanske hittar de inte så många nya fans, men det finns gott om 60- och 70-talister som mer än gärna fortsätter att omhulda sina gamla favoriter. Utan efterträdare ligger scenen också öppen för återföreningar.
Teenage Fanclub har aldrig riktigt lagt av, men det har hunnit gå sex år sedan förra albumet "Shadows". "Here" är deras tionde och ett alldeles förträffligt utmejslat popalbum. Rundgång och malande oljud har inte funnits i deras musik på länge. Kvar är istället essensen av dem själva: fina melodier, fuzziga gitarrslingor och stämsång mjuk som bomull.
"Here" får inga poäng för musikalisk utveckling, även om en liten blåssektion dyker upp i ljudbilden här och var och en dos drömsk psykedelia letar sig in i låtsnickrandet, vilket kan klassas som nyheter. Det är förfinandet som är huvudsaken. Inget krångel, men heller inget slarv. Som om de vet exakt vad en låt behöver och låter det stanna där. Samma kärnfullhet kommer till uttryck i texten till inledande "I’m in love":
It feels good when you’re close to me
that’s enough, that’s enough
Så enkelt. Så sant. "Here" är sensommarens finaste soundtrack.