Singer/songwriter
Warner Music
Hon gör den perfekta tv-seriemusiken. Sån som ger karaktärer djup och håller kvar stämningen under eftertexterna. Och som sätter in den sista lilla stöten så att tårarna börjar rinna. "Grey’s anatomy", "Weeds", "CSI NY", "Brothers & sisters" och "Boardwalk empire" är bara några av tv-serierna vars skapare vet att med Regina Spektors pianospel och röstskicklighet är man i hamn. Hon kan få allt att liksom stanna upp.
Det var förstås också därför Jenji Kohan, som står bakom "Orange is the new black", personligen bad Regina Spektor att skriva signaturmelodin. Frågan är om Kohan räknat med den elgitarrhetsande låt som seriens tema, "You’ve got time", blev? Spektor är ju mest känd för sina underfundiga pianoballader.
Och här på hennes sjunde album är det där hon landar igen. Vid en flygel i ett stort rum, som bär hennes mjuka ackordspel in i varje vrå. Trygg i sin klassiska skolning och då och då uppbackad av en stråkorkester. Har du funderat på vad du ska lyssna på när du ser löven falla i oktober så har du svaret här. Allra mest uttalat kanske i "Sellers of flowers" med en sorgsen text om livets förgänglighet och dramatisk orkestrering.
Det är som om hon släppt sina tidigare ambitioner att experimentera och knasa till det och bara låter musiken vara vacker. Texterna däremot får vara mörka. I "The trapper and the furrier" betraktar hon med underliggande vrede hur världens resurser fördelas: "What a strange, strange world we live in/ Those who don't have lose, those who got get given".
I "Grand hotel" berättas om en tunnel som leder ner till helvetet, vars djävlar kommer upp och dansar och kopplar av i hotellbaren ibland. Det är ändå den låttext som minner mest om Spektors egensinnighet från tidigare album. En egensinnighet som jag saknar lite här. När den var som bäst gav den oss smarta reflektioner om hur ingen skrattar åt Gud på ett sjukhus eller i ett krig ("Laughing with"). Och den bjöd på de underbara raderna om Guns’n’Roses-hiten "November rain": "That solo's really long/but it's a pretty song/we listened to it twice/'cause the DJ was asleep" ("On the radio").
Samtidigt är "Remember us to life" hennes kanske mest sammanhållna album hittills. Här finns ett återkommande texttema om åldrande som hon tar sig an med ett självförtroende som verkar säga att hon inte längre behöver några åthävor för att undvika allvaret. Det är moget och stadigt. Och vi kan nog känna oss trygga i att det här är låtar som kommer att hitta in i våra favorit-tv-serier.